När Michael Moore i film efter film kritiserat vapenindustrin, cyniska försäkringsbolag, finansvärlden och läkemedelsföretag har det i grund och botten handlat om att spy galla över republikaner i allmänhet och president Bush (både den äldre och den yngre) i synnerhet.

Att Obama, som Moore gillar, numera har makten borde innebära ett litet problem för den ständigt lika arge sluggerregissören (vem skall han nu rikta ilskan mot?). Moore löser den i saken Capitalism: a love story genom att hylla Obama och samtidigt göra ett generalangrepp på kapitalismen. Moore är på hugget när han gör brottsplatsavspärrningar utanför de stora finansinstituten och när han ställer tomma värdetransportbilar utanför storbankernas huvudkontor med kravet att skattebetalarna skall ha sina pengar tillbaka.

Capitalism: a love story är en pedagogisk, bitvis förfärande genomgång av vägen fram mot den stora amerikanska finanskrisen, som när den nådde sin kulmen tvingade det amerikanska folket att skänka ofantligt stora summor pengar till de banker och finansinstitut som orsakade krisen från början.

Som vanligt har Moore väldigt mycket att säga, detta är något av en Best of Michael Moore-film när han återvänder till de ämnen som ligger honom närmast om hjärtat, till exempel staden Flint, Michigan som blev en spökstad när General Motors slog igen portarna (hela Roger & jag från 1989 handlar om GM och Flint). Dystert konstaterar Moore att hela Amerika håller på att förvandlas till Flint: ett hem utmäts var sjunde sekund, hårt arbetande medborgare klarar inte av att betala sina skulder, yrkesverksamma piloter kan inte längre leva på sina löner.

Wall Street beskrivs som "ett sinnessjukt kasino", Moore blir överdrivet sentimental och drar sig inte ens för stråkar på soundtracket när han visar upp finanskrisens offer. Bäst är Moore, som vanligt, när han släpper fram humorn, när han skickligt korsklipper mellan gamla journalfilmer och bilder från dagens Washington och när han hånar George W Bush, för gamla synders skull.