Inte sedan 8 ½ kvinnor från 1999 (Sverigepremiär sensommaren 2000) har en Peter Greenaway-film fått svensk biopremiär, trots fjorton titlar på imdb sedan dess … Lite skrämmande, men redan nästa vecka är det dags för nästa, Rembrandts anklagelser. Och det är just om Rembrandt som Nattvakten handlar, efter ett av den nederländske konstnärens mest kända verk (som egentligen heter Kapten Banning Cocqs skyttegille).

Tavlan, ett beställningsverk som Rembrandt motvilligt åtog sig, föreställer en samling prominenta stadsbor som bildat ett slags medborgargarde. Rembrandt har upptäckt ränksmideri och rentav ett mord inom gruppen och målar helt sonika in diverse ledtrådar i tavlan. Det är kring detta spel Greenaway väver sin berättelse, och sin vana trogen gör han det i en lika personlig som storslagen form som får de olika konstarterna att smälta samman.

Han låter sig inte hållas tillbaka av filmformatets begränsningar utan blandar in konst, teater, arkitektur, vad som helst som kan tillföra något och hjälpa honom nå den mångbottnade kärnan. Samtidigt berättar han en rak och spännande historia från förr och får den att handla lika mycket om politik, religion, moral, etik i vår tid. "Mitt uttänjda, blodiga underliv är inte föremål för en tavla" säger till exempel Rembrandts hustru Saskia indignerat och ger samtidigt en tydlig känga till dagens visa allt hela tiden-mentalitet.

Greenaway filmar i tablåer, ljussatta likt Rembrandts målningar, där kameran långsamt panorerar eller zoomar in en detalj. Emellanåt flödar duken över av färg. Det är storslaget som Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, stiliserat som Barnet från Mâcon, intrigfyllt som Tecknarens kontrakt och dialogen lika fascinerande dubbeltydig som valfri Greenaway-film men trots all komplexitet går två och en kvarts timme i ett nafs.