I den tragikomiska misärskildringen Moln på drift (1996) ser det länge nattsvart ut för Lauri och Ilona, men i humanisten Aki Kaurismäkis filmer finns alltid ett ljus i mörkret. Moln på drift präglas, i likhet med Mannen utan minne, av en stark kärlek till samhällets förlorare, som mot alla odds och tack vare medmänniskors solidaritet lyckas resa sig på slutet.

Det är lite si och så med både kärleken och solidariteten i Petra Revenues (manus och regi) debutlångfilm Karaokekungen, som annars lånat filmgrepp från Kaurismäki, även från Roy Andersson och, faktiskt, Fellini (delar av persongalleriet).

Av outgrundlig anledning inleds Karaokekungen på en kombinerad biljard- och strippklubb i Göteborg. Huvudpersonen Pirko, spelad av Kjell Wilhelmsen, har ordet loser stämplat i pannan. Pirko har fyllt 40, han har inget jobb, inget liv, inga vänner och inga ambitioner. Till råga på allt har han just blivit utslängd på gatan av flickvännen Linda, spelad av Mia Skäringer i karikerad Mia och Klara-stil.

Varför blev livet så här? Pirko beslutar sig för att åka upp till Norrland och hälsa på sin alkoholiserade mormor, då kanske han kan förstå sambanden mellan barndomen och det miserabla vuxenlivet. Först är det pannan i rännstenen för Pirko, sedan hittar han en skum bar som erbjuder karaoketävlingar, och ser ett gyllene tillfälle att få imitera Elvis.

Revenue lägger sig nära teatern när hon använder sig av stiliserade miljöer och låter de medverkande vända sig mot kameran och tala direkt till oss i publiken. Man får intrycket av att Revenue, av budgetskäl, huvudsakligen anlitat goda vänner och bekanta att medverka i filmen. Det handlar i och för sig om skådespelare och artister, men det hade varit en god idé med en gemensam spelstil. Karaokekungen har blivit en extremt ojämn independentfilm, som jag inte kan tänka mig kommer att välta några biljettkassor.