Poängen med repetitioner är att artisten i fråga ska traggla sig igenom allt det tråkiga. Så att det blir desto roligare när det är skarpt läge. Så att vi i publiken kan låta oss underhållas.

Att vara på plats och glo på repetitioner är helt enkelt mördande tråkigt. Du kan fråga vem som helst som tillbringat timmar i en ishall och betraktat Melodifestival-repen.

Att glo på repetitioner på en bioduk blir mer eller mindre outhärdligt. 111 minuter med Michael Jackson, och ett enormt crew av dansare, musiker, tekniker, assistenter och hangarounds som slipar danssteg, flyttar sig in och ut ur spotlights, pratar i headsets och ideligen talar om hur mycket man älskar varandra är inte direkt någon hisnande upplevelse.

Visst, till en början är det lite kittlande. Under i alla fall de elva första minuterna är man ju nyfiken på om Jackson överhuvudtaget kunde röra sig. Kunde sjunga. Det kunde han. De övriga 100 minuterna är transportsträcka. Och inte sällan ett effektivt sömnmedel. Visst, man får en inblick i hur man förberedde sig för den stora comebacken.

Det är uppenbart att Jackson förmodligen också hade ont, var trött och därför höll igen i det mesta. Han promenerar mer än han dansar, markerar rörelser och låter de supertränade, hälften så gamla dansarna svettas. Sången är tunn, på gränsen till svag. Det är bara vid några enstaka tillfällen som Jackson glimtar till, framförallt under slutet av Billie Jean.

Som scenupplevelse är det vi ser inte bara ofärdigt utan också ganska sorgligt och framfört på sparlåga.

Som film betraktat är This is it svårbedömd. Det är ju egentligen ingen film. Mer ett lapptäcke. Dramaturgin är trots det självklara, inneboende, verkliga dramat med en stor artists sista veckor på scenen, totalt frånvarande. Kenny Ortega, som satt ihop filmen, som designade showen och som syns i bild lika mycket som Jackson själv, har gjort sitt yttersta för att få allting att se bättre ut än vad det rimligen var. Det hade varit ärligare och vackrare och bättre att visa sprickorna, trasigheten, desperationen som Michael Jackson och folket runt honom rimligen måste ha upplevt när man närmade sig premiären. Michael Jackson blir aldrig mer än en väldigt luddig, endimensionell karaktär i den här filmen. Så att kalla Ortegas film för dokumentär blir direkt löjeväckande.

This is it skriker filmaffischerna. Jaha. Men var det verkligen inte mer än såhär?