Spännande men ihålig Terminator Salvation

Vi har sett honom glimtvis, den framtida motståndshjälten John Connor, bekymrat blickandes ut över berg av mänskliga kranier medan gnisslet av maskiner dominerar slagfältet. Men än så länge har Terminator-serien utspelat sig i den tid då respektive film släpptes och Connor har blott varit ung och lovande.

I den fjärde filmen förflyttar vi oss in i framtiden, närmare bestämt till år 2018, då mänskligheten är en skugga av sitt forna jag efter att till stora delar ha utplånats av en kärnvapenattack från nätverket Skynet, en artificiell intelligens som styr jorden med hjälp av maskiner. Skynet satsar hela sitt artilleri på att döda de sista levande varelserna, som har förvånansvärt mycket muskler att sätta emot med tanke på att jorden rimligtvis borde vara full av strålning.

John Connor och hans medsoldater, bland annat gravida frun Kate (Howard), bryter sig loss från motståndsrörelsens ledare, general Ashdown, när denne är beredd att offra en grupp fångar för att kunna attackera Skynet. Bland fångarna finns Kyle Reese (Jelchin), som Connor måste rädda för att orsak-verkan-cirkeln inte ska brytas. Elva år senare ska han komma att skicka tillbaka Reese till år 1984 för att skydda sin mamma och i förlängningen sitt eget liv. Kyle Reese är ju, som vi redan vet, Connors blivande pappa.

Men den bollen är varken manusförfattarna eller regissören McG intresserade av plocka upp. Mötet mellan Connor och den blott tonårige Reese hinner aldrig bli känslomässigt, eftersom de har mördarrobotar omkring sig. Bristen på verkliga mänskliga möten är symptomatiskt för hela filmen - och det man saknar mest från James Camerons två mästerverk.

Connor pratar i filmen om vad som skiljer människa och maskin, men i hans eget fall är man inte säker. Som rollfigur har han förlorat i äkthet sedan han först dök upp i tvåan. Valet av Nick Stahl i trean var misslyckat och här saknar Christian Bale något av kött och blod att bita i: en vuxen hjälte med smärtsamma minnen - fast i ett bisarrt ekorrhjul där tiden upprepar sig själv. Men inte ett spår av tvivel, humor eller galenskap, istället görs John Connor till en tråkig ordinär actionfigur som liksom fienderna slåss för att de är förutbestämda att göra det. Inte ens hans "I'll be back" låter levande.

Istället får en ny figur bära upp Terminator-tematiken, den som odlades till perfektion i slutet av tvåan. Morddömde Marcus (Worthington) introduceras i första scenen och dyker sedan upp i form av en humanoid som står inför valet att handla enligt sin fria vilja eller som en robot. Det är också hans scener som blir filmens behållning (förutom när han möter sexiga Blair, som förvandlar varje scen hon är med i till en egen b-film).

Förväntar man sig en smart fortsättning på Camerons filmiska arv kommer man att bli besviken. Istället får man en bombastisk och spännande action med en snygg och blytungt dystopisk inramning, innehållsmässigt lika död som de skallar som robotarna traskar omkring på. Terminatorseriens närmaste framtid fångas kanske bättre i Bladerunnercitatet "time to die" än den eviga Arnold-favoriten "I'll be back".