Star Trek

Star Trek har kultstatus. Men även ett långlivat kultfenomen i tv- och filmvärlden kan förlora i slagkraft och till slut riskera att bli en parodi på sig själv. Utan att för den skull helt förlora sin kommersiella styrka.

En räddningsaktion kan vara att gå tillbaka till rötterna, ett lyckat grepp när det gällde Bond. Och det fungerar utmärkt även med Star Trek. Regissören JJ Abrams (tv-serien Lost, Mission impossible III), manusförfattarna Roberto Orci och Alex Kurtzman samt skådespelarna i huvudrollerna har gett nytt engagerande liv åt Gene Roddenberrys skapelse.

Rymdskeppet U.S.S. Enterprise och dess besättning, som här gör sin jungfruresa, har fått ett uppdrag som inte lär avslutas med en film.

I en prolog får man se hur James Kirks pappa offrar sig i kampen mot ondskan samtidigt som hans hustru föder en son. Död och nytt liv, i denna inledande sekvens kombineras skickligt en närmast poetisk ton med klingonaction på en - i dubbel bemärkelse - hög nivå.

James Tiberius får sedan en strulig uppväxt i Iowa, i en landsbygdsmiljö där han inte kan anpassa sig. En känsla av främlingskap har också Spock. Med pappa från Vulcan och mamma från Jorden är han inte i riktigt hemma i någon av världarna. Så småningom möts han och Kirk i ett påtvingat samarbete där de efterhand lär sig att sluta se varandra som rivaler.

Lägg logiken åt sidan, lyder en replik i filmen. Den uppmaningen bör man följa även som tittare. För intrigen blir förvirrande snårig med bland annat samspel mellan olika tidsplan. Men det är inte så svårt att bortse från detta, för det handlar ju om en saga, ett rymdäventyr där Federationen ställs mot den hämndbesatte kapten Nero (en diabolisk Bana) som har en effektiv metod för att förgöra planeter.

Dessutom är personerna trovärdiga. Stor omsorg har ägnats gestaltningen, såväl när det gäller Kirk och Spock som de övriga i Enterprise-besättningen där namnen på huvudpersonerna är desamma som tidigare men rollinnehavarna nya. De är väl valda och motsvarar förtroendet, med extra plus för Zachary Quintos Spock och även Anton Yelchin som unge Pavel Chekov. Som specialkrydda medverkar ur-Spock, Leonard Nimoy alltså.

Humorn är i stort sett välbalanserad, även om Simon Pegg har svårt att hitta rätt ton som Scotty. Och actionhantverket är imponerande med ett följsamt foto. Michael Giacchinos musik känns dock ibland mer påträngande än stämningsstöttande.