En mustaschprydd man stirrar in i kameran. Mannen, anklagad för mord, kommer från förorten. Vilken, frågar kommissarien, det finns bara en: Faubourg.

Klipp till parisiska hustak, snö som faller och kameran svingar sig mjukt mellan takåsarna, nedåt, fångar in folklivet utanför en liten teater som lockar med nyårsrevy och den lille mannen från polisstationen närmar sig, går in och fortsätter in bakom scenen där ett hetsigt gräl med ord om strejk pågår. Allt i en enda kamerarörelse.

Den lilla teatern heter Chansonia och ligger i Parisförorten som gett filmen sin originaltitel och det ska alldeles strax bli 1936. Men innan nyårsklockorna klingat ut är allt förändrat; den lille teatermannen lämnad av sin notoriskt otrogna hustru, teaterägaren död och en skumraskfigur tagit över bara för att slå igen.

Med avstamp i den lilla varietéteatern skildrar Christophe Barratier (som häromåret gjorde Gosskören varifrån många av skådespelarna känns igen) såväl framväxande arbetarrörelse som fascism och tryfferar med romantik, sentimentalitet och sprudlande musikalnummer men också svek, överlöperi och ond bråd död.

Historien må vara en lättsmält nostalgisk bagatell där de franska klichéerna bockas av i en svindlande takt och som emellanåt blir väl gråtmild. Men den är berättad med sådan lätthet i så glödande färger att man blir på gott humör.