Studio Ghibli, Laika Entertainment och Aardman Animations är de enda som på allvar utmanat Pixar på senare tid när det gäller animerad film. De sysslar med old school-animering, lera och dockor i filmer som Spirited away, Coraline och Wallace & Gromit medan Pixar förlitar sig helt på datorerna. Och bra historier (utom möjligtvis i Bilar).

Så också i Upp, Pixars första 3D-animation. Med en 78-årig gammal surkart som otippad huvudperson och hjälte, lika fyrkantig till sinnet som sitt anlete.

Det börjar med en journalfilm som väcker äventyrslust i en liten parvel för länge länge sedan. I några korta klipp möter han en likasinnad, tycke uppstår och åren går tills han sitter där ensam, gammal och bitter. På någon minut har ett helt liv skildrats lika elegant som rasande skickligt.

Men en sak blev aldrig av i det där livet, äventyrsresan till Paradise Falls som de unga tu lovade varandra förblev ogjord. Så får den gamle ballongförsäljaren en dag nog av storstadshetsen och bestämmer sig för att sent omsider uppfylla löftet och med tämligen okonventionellt transportmedel seglar han iväg, likt försäkringsbolaget i inledningen av Monty Pythons Meningen med livet.

Tiden är sedan länge förbi när animerat ansågs lika med barnfilm och Pixar fortsätter den inslagna vägen och gör animerad vuxenfilm med barninslag snarare än tvärtom. Därmed inte sagt att man ska lämna barnen hemma, Upp är full av skoj för dem också (men Pixars roligaste som reklamen talar om är det inte fast dobermannalfahannen med pipröst är hysteriskt kul).

Tyvärr följer det inte med någon ny förkortfilm som vi blivit bortskämda med men tekniskt är det minst sagt imponerande, till och med 3D-effekterna fungerar väl (till skillnad från de klipp jag sett av Avatar, helanimerat lämpar sig i mina ögon bättre för fler dimensioner än människor av kött och blod). Filmhantverket likaså, som flyter likt vatten, exempelvis leken med ljudet när gubben skruvar på sin hörapparat.

Storyn är egentligen simpel, temat välanvänt men de plastiska digitalanimerade figurerna så fulla med liv och värme att det inte gör något. Det skadar heller inte att bli påmind om gamla visdomar som att inte vänta på livet utan leva det medan det håller på och att man måste våga för att vinna. När polletten väl trillar ned hos gubben Carl är det en insikt så stark att det bredvid mig i salongen sitter en fullvuxen karl och gråter som ett barn.