Eric Bana är stilig och Rachel McAdams har ett vinnande leende (som hon använder sig av lite för ofta), men så mycket mer har den här Benjamin Button-influerade filmen, baserad på Audrey Niffenegger roman Tidsresenärens hustru, att komma med.

Jag är tidsresenär och kommer från framtiden, säger den allvarsamme Henry De Tamble (Bana). Sedan försvinner han i tomma intet. Lilla Claire Abshire, som i vuxen ålder spelas av McAdams, tar saken med ro. Hon tänker nämligen gifta sig med Henry, det gäller bara att bli tillräckligt gammal först.

På bröllopet spelas Love will tear us apart. För Claire blir det en smula komplicerat att vara gift med en kille som har för vana att gå upp i rök för att sedan, mysteriöst och några dagar senare, dyka upp i olika åldersupplagor av sig själv.

I filmer om tidsresor brukar det vara lite si och så med logiken. I Tidsresenärens hustru är det ingen ordning alls. Regissör Schwentke försöker dölja den saken genom att dränka filmen i romantik och en sentimental Hollywoodsmet. Det går inget vidare.