Coco – livet före Chanel slutar på den berömda trappan i modehuset som bär skaparens namn, under en visning som befäste hennes ikonstatus. Modellerna har just passerat förbi på väg ned för trappan, själv sitter Coco Chanel någonstans mitt i. Succén tycks total, men i hennes ansikte som reflekteras i de många speglarna längs trappans vindlingar syns inte ett leende. Mitt i framgången är hon ensam. Att sagan fortsatte omkring 50 år till spelar just där och då ingen roll.

Just där och då, i den där ensamheten som tycks löpa som en blott tillfälligt bruten tråd genom modeskaparens liv, får också Anne Fontaines porträtt en tyngd som lite saknats tidigare i filmen. Tyvärr låter hon inte tankarna associera fritt över det uttrycksfulla ansiktet i sina många talande reflektioner utan blir övertydlig i en rad korta men onödiga återblickar.

Fontaine låter sagan sluta där; långt före anklagelserna för samröre med ockuperande nazister, fängelse och den nioåriga flykten från Paris. För som titeln antyder handlar det här om människan före varumärket.

Också inledningen är elegant, en trasdocka i famnen på den tioåriga Gabrielle Bonheur Chanel på väg till barnhemmet där nunnorna kom att lära henne sy och hon varje söndag förgäves väntar på fadern. I stället sjunger hon 15 år senare fåniga kabaretvisor för berusade män och "upptäcks" av förmögne playboyen Étienne Balsan, i vars slott hon helt sonika flyttar in och sedermera möter sitt livs stora men ofrivilligt korta kärlek Arthur "Boy" Capel.

Audrey Tautou är utmärkt i titelrollen (långt från Amélie), på en gång sårbar och benhård. Snabb i tanken, vass i repliken men bara "när hon har något att säga" och ofta med en cigarett nonchalant dinglande i mungipan. Utmanande för sin omgivning beter och klär hon sig efter eget huvud framför konvention och klär sig i "den lilla svarta" på bal där damerna tycks utklädda till gräddbakelser.

Berättelsen är lågmäld, kameran följsam och kostymerna fantastiska (Oscarskandidat?). Ljuset spelar över ansikten, visar skiftningar i sinnet. Genom Tautous nyfikna ögon iakttar Chanel allt; folk, kläder och beteenden samtidigt som hon storögt beundrar överdådet när hon först kommer till Balsans slott.

Det är mycket Chanel just nu, dokumentär i SVT och utställning på Röhsska till exempel. Coco – livet före Chanel breddar, även om somt är ändrat och dramatiserat, bilden av den första kvinnan i modebranschens topp.