Jag var tio år 1977 när den första Star wars-filmen kom. Efter Kapten Zoom och hans "galaxer i mina braxer", medan förälskelsen i Star Treks Mr Spock växte sig allt starkare, var jag öppen för nya galaktiska äventyr. Vad passade bättre än en medryckande, nyskapande saga om två syskon i en dysfunktionell familj?

Allt i Stjärnornas krig (som Star wars hette då) kändes fräscht: från introt med sin mäktiga musik och sina bokstäver som liksom låg ner på ett sätt jag aldrig förr hade sett, till ljussablarna och Darth Vaders hotfulla väsande.

Det fanns också en koppling till samtiden. Visserligen var det åtta år sedan Neil Armstrong, befälhavaren på Apollo 11, tog sina första kliv på månen. Men ännu rådde det Kalla krigets tid och rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen trappades upp.

Efter ytterligare två filmer i serien: Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983) fick sagan sitt rafflande crescendo, när Luke drog masken av den döende Vader – sin far. Cirkeln slöts och trilogin tycktes avslutad i triumf. Sexton år senare skapades i rask takt ytterligare tre filmer, hafsverk som utspelar sig innan originalsagan.

När Disney nu köper Lucas film för 27 miljarder är tanken att pumpa ut ytterligare en mängd Star wars-filmer med start 2015. Förnyelse går sällan hand i hand med så kallad franchise. Det gör däremot försäljningssiffror.

Vi som kände oss mätta på Star wars redan efter putslustige Jar Jar Binks entré i Episod 1 – Det mörka hotet (1999) har anledning att känna oro. Antalet plastleksaker, legofigurer och spel kommer att öka. Samtidigt lär sagan med tiden bli en allt mer urvattnad soppa på en rymdgalaktisk spik.