Egentligen startade det här filmprojektet redan när Martin Widerberg var 16 år gammal. Då bestämde sig hans pappa Bo Widerberg, då världsberömd för filmer som Joe Hill, Ådalen 31 och Elvira Madigan, för att göra en film om sin far, konstnären Arvid Widerberg.

Martin fick hänga med på inspelningarna men filmen blev aldrig färdig.

Fyra generationer

När han 2006, som filmare och utbildad fotograf och konstnär, närmade sig den gamla filmen igen var det inte ett helt enkelt beslut att försöka färdigställa den.

– Att ta över sin faders verk är ett stort steg, inte minst emotionellt. Och jag ville göra den till min egen, hitta en egen ingång. Jag kände att jag ville länka allting, sätta saker på plats och tag i det där som var ofärdigt, säger Martin Widerberg.

Alla är äldre än jag handlar i sin slutgiltiga form om fyra generationer manliga Widerbergare, som sysslar med konstnärlig verksamhet (Martins son Morris, nu 21 år, har börjat på filmskola).

"Skördade offer"

Ett stort fokus ligger på föräldraskap, eller snarare faderskap. I filmen saknar den unge Martin sin pappa mycket. Att konkurrera med filmandet, det ständigt närvarande kreativa arbetet, det gick inte. Som vuxen och förälder själv har Martin Widerberg klandrat sin pappa för många av hans beslut.

– Men jag tycker inte att jag slaktar honom i filmen. Han var en väldigt rolig pappa ibland och det här är inte bara en film om konflikt och uppgörelse, det finns värme och glädje också. Men han var en människa med alla sina brister och han var pressad att hela tiden vara superkreativ. Han gjorde en film om året och det skördade offer så klart.

Hade du gjort den här filmen om din pappa varit i livet?

– Jag har tänkt mycket på det. Den hade ju sett annorlunda ut då. Jag har drömt många gånger under den här processen att min far lever och att vi diskuterar vem det egentligen är som gör den här filmen, vem som har rätt till storyn. Och jag kan känna att jag var med om det här, det var min uppväxt och jag tar mig rätten till den.