Sofia Coppola tillhör den lilla skara aktörer som medverkat i samtliga tre Gudfadern-filmer. Som baby i den första, liten flicka i tvåan, och Winona Ryders hastigt inkallade ersättare i den hyfsat stora rollen som Mary i Gudfadern III.

Den insatsen sågade kritikerna henne för jäms med vaderna.

Om Sofia resonerar i termer av revansch, vilket ju inte är helt säkert, så kan Virgin suicides betraktas som en sådan. Det är hennes första långfilm som regissör och av någon anledning kommer jag plötsligt att tänka på Jane Campions debut Sweetie precis tio år tidigare.

I stil och temperament har de kanske inte så mycket gemensamt, men ämnet – unga systrar som förvägras växa fritt – desto mer. Och framförallt: det utstrålar visuell självsäkerhet om dessa två kvinnliga filmskapare, det handlar om damer med koll på vad de vill.

Redan i andra bilden anger Sofia Coppola att det som antyds i titeln ska bekräftas. Några gubbar i jobbaroveraller klämmer en lapp på den gamla almen på familjen Lisbons tomt, där det står att trädet ska bort. En tydlig metafor – det som växer här är dödsdömt. Av de fem tonårsdöttrarna Lisbon är det minstingen, 13-åriga Cecilia, som är först med att tolka varslet, hon lägger sig i badkaret och skär av sig handlederna. Resten av filmen beskriver de fyra övriga systrarnas väg till samma förtvivlade insikt.

Om det berättar Coppola i en sällsamt stillsam stil, dramatiken utspelas nästan uteslutande under ytan. Och hela omgivningen dras med i den halvslumrande färden mot avgrunden. Grannskapets pojkar sitter handfallna och spanar med stjärnkikare mot de hett eftertraktade jungfrurna, in i den husarrest där den religiösa mamman (Turner, ruggigt normal) och allt mer världsfrånvände pappan (Woods, formelförvirrad mattelärare) spärrat in sina döttrar i skräck över deras frigörelseprocess.

Ljusa pasteller och skira bilder bäddar in händelserna i det overkliga töcken som inte sällan präglar tonårsperioden, och enda tveksamheten med Coppolas film är att tonen i agerandet ibland blir något hemlig, på bekostnad av det personliga tilltalet.

En regidebut med mersmak är det hur som helst.