Våga minnas hade premiär i mars i år, i filmen berättar Ewa Cederstam om en våldtäkt hon utsattes för som 18-åring och om tystnaden efteråt. Från början hade hon tänkt låta andra berätta, men efter ett tag förstod hon att hon inte kunde stå utanför.

– Men jag ville inte att det skulle bli för privat, det fanns inget egetvärde i att jag lämnade ut mig. Filmen handlar om något allmängiltigt, rädslan att tala om svåra saker. Min tes är att tystnaden beror på att vi är rädda för allvaret.

När jag först når henne på telefon är hon på väg till en filmvisning i Stockholmsförorten Kärrtorp under rubriken Film och samtal. Hon har svårigheter att hitta fram, men ringer upp efter en stund när hon är på plats och filmen rullat igång. Det senaste halvåret har hon visat filmen på 29 platser i Sverige. Någon publikrusning är det inte fråga om.

– Jag tror folk är rädda för ämnet, men de blir positivt överraskade när de sett filmen. Det är viktigt att visa den även för 30 personer. Jag vill gärna att det ska bli en politisk diskussion om våldtäkt. Jag tror att den kommer i och med tv-sändningen.

Att tv-visningen sammanfaller med Doris prisutdelning är en slump. Priset har hon vetat om sedan i maj.

– Jag blev väldigt glad. Det är roligt att få pris för en film som bitvis varit så tung att göra. Och som har ett budskap, det är viktigt för mig.

Filmen tog fyra år att göra, visst tvivlade hon på projektet ibland, och det var jobbigt att gr äva upp obehagliga minnen, men hon hade ett starkt stöd av producent och filmteam.

– Det som jag var mest rädd för var att jag skulle bli förknippad med våldtäkten för alltid och ses som ett offer. Att jag riskerade att aldrig mer få göra film, men så verkar det inte ha blivit. Jag har bara mött positiva reaktioner och får höra att jag är modig.

Prispengarna, 10 000 kronor, har hon inte bestämt vad hon ska göra med ännu.

– Oj, det behövs mycket. Jag skulle gärna vilja ha en ny cykel, eller en ny höstkappa.

Ett nytt filmprojekt finns, men än så länge bara på idéstadiet. Det ska inte handla om våldtäkter, även om hon har en research liggande om våldtäktsmän.

– Alla känner till någon som blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, men ingen känner en våldtäktsman.

Men det ämnet får vänta lite. Nästa film ska handla om kristendomen i Sverige. Arbetsnamnet är Jag och mina halleluja-släktingar.

Dorispriset delas ut för fjärde gången i år till ”ett filmgeni” som främjat jämställdheten i branschen. Tidigare pristagare är Andrea Östlund, Hanna Sköld och Christina Herrström,

– Vi har väldigt lätt att lyfta upp män som genier. Kvinnor är inte lika tränade i att hylla varandra, säger Annika Hellström, ordförande i Doris Film och gläds åt att det finns fler och fler tänkbara kandidater för Dorispriset för varje år.