Redan i öppningsscenerna anslaget: plakat med de bevingade orden J'accuse (Jag anklagar) såsom Emile Zola under Dreyfusprocessen vid 1800-talets slut. Men nu gäller det en i Frankrike ifrågasatt rättsprocess, där den marockanske illitterate trädgårdsmästaren Omar Raddad mot sitt nekande 1991 döms till 18 års fängelse för mordet på sin arbetsgivare. Efter sju år benådas han av president Chirac, men rentvås inte av lagen. Det har skrivits mycket om fallet, bland annat en bok som givit regissören Roschdy Zem underlag till sin andra och prisbelönta film Omar dödade mig.

En rättegångsfilm alltså? Till dels, men Omar anklagas inte ensam. Inför rätta står också de som dömde, ja, rättvisan själv. Var den blind? Inte bara Roschdy Zem säger ja. Filmen går ofta ut ur fängelse och rättegångssal, ty på spaning efter sanningen skickar Zem en författare och berättelsen vidgas och får färg av andra miljöer. Lågmält och med sympati porträtteras Omar av Sami Bouajila. Inte heller Zem höjer rösten. Det behövs inte. Den forna kolonialmakten talar förtryckarens och rasismens tydliga språk. De dömandes felslut och sjabbel är alltför iögonfallande för att man skall tro att rättvisan har haft sin gång. Därmed har Roschdy Zem nått sitt syfte utan att själv agitera. Berättelsen bär av egen kraft.