Inget krut har sparats när författarpseudonymen Lars Keplers bästsäljande förstlingsverk Hypnotisören filmatiserats. Lasse Hallström är hemkallad från USA för första gången på ett kvartssekel, Lena Ohlin och Mikael "snart i var svensk film" Persbrandt gör huvudrollerna och filmen har en budget på runt 65 miljoner kronor. Det har redan innan premiären gett hyfsad utdelning. Första kvartalet i år var filmen såld till 40 länder, i veckan tävlar den på filmfestivalen i San Sebastián och den är också Sveriges Oscarsbidrag (vilket betyder att den kan få chans att tävla om en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, om den blir en av de fem som kommittén väljer ut).

Det handlar om att rida på Millennium-vågen och intresset för svensk film den, Snabba cash och Tomas Alfredsons framgångar skapat. Chanserna att nå hela vägen är nog inte alltför stora, det krävs mer än lite snö, Stockholmsexotism och hypnos för det (men Niki & the Dove som gör eftertextlåten får förmodligen en extra skjuss ut i vida världen). Å andra sidan är Hallström är ett etablerat och erkänt namn på den amerikanska filmmarknaden, liksom Ohlin, och filmen har Mikael Persbrandt gemensamt med danska Hämnden, som tog hem statyetten 2010, och thrillermomentet med Hemligheten i deras ögon, den argentinska filmen som vann 2009. Så man vet aldrig.

Hypnotisören börjar med en helikopterbild över ett vinterklätt Stockholm i morgonsolens bleka sken. Kaknästornet seglar förbi. Polisradion sprakar till och den brutala mordhistorien rullar igång.

Redan från start frammanar Lasse Hallström en tät atmosfär i denna hans första försök i thrillergenren, och lyckas hålla den tämligen intakt hela vägen. Samtidigt trycker han och flera andra bakom filmen på att Hypnotisören inte bara är en thriller, minst lika viktig är relationsdramat vid sidan av hypnoser, mordvapen och andra ledtrådar.

Som vanligt när bok ska överföras till film måste man komprimera och många av omstuvningarna och tidsförskjutningarna fungerar helt okej. Men den så omtalade relationen mellan hypnotisören Erik och hans fru Simone tycks stukad bortom räddning redan från början då den pillerknaprande Erik (Persbrandt) går omkring i ett ständigt töcken, halvt bedövad och frånvarande, medan Simone (Ohlin) är onödigt passiv. Joona Linna, kriminalkommissarien som alltid har rätt men saknar civilt liv, tillåts trots att han är synnerligen rutinerad och yrkesskicklig begå uppenbara tjänstefel som får allvarliga konsekvenser.

Även om filmhantverket är klanderfritt, med följsamt foto och närmast osynlig klippning, och stämningen påtaglig blir berättelsen aldrig särskilt spännande och relationerna är alltför skissartade för att engagera.

När en thriller är riktigt bra är den just spännande och engagerande, samtidigt som den säger något om samtiden och samhället. Trots ansatser saknas den aspekten i filmversionen av Hypnotisören som i stället går i den klassiska galna förövaren-fällan där samhället står utan skuld, vilket faktiskt gör den ganska ointressant.