När Julie Delpy följer upp sin charmiga, välkomponerade genombrottsfilm 2 Dagar i Paris gör hon en dygd av att kunna skämta om allting. Ibland fungerar det, ibland blir det mest tillgjort och stereotypt. Kulturkrocks-humorn går på tomgång, mer originella skämt om hudfärg och barnpenisar går klart över gränsen.

Anslaget är lättsamt, tonen frigjord. Det händer att dialogen blixtrar till och att bildspråket imponerar – särskilt i en scen då en mardröm om de kaotiska franska gästerna snyggt glider över i verkligheten. Driften med konstvärlden är kul. Detaljen att Vincent Gallo köper Marions (Delpys) själ och äter upp kontraktet – som han förvarat i en liten brun sammetspåse i sitt skrev – är lika bisarr som symptomatisk för berättelsen.