New York. Utanför ett finanspalats står de vita limousinerna på rad. Unge multimiljadären Eric Packer vill få håret klippt, nödvändigtvis på andra sidan stan trots livvaktens protester.

Så tar en långsam färd genom staden vid. En stad stadd i förändring, där presidenten är på besök, där en död hiphopstjärna paraderar, där "råttan blivit valutaenhet".

Den polske författaren Zbigniew Herberts citat inleder filmen i vitt på svart, som ett olycksbådande förebud. Eller bekräftelse. Tidsaspekten är diffus. Å ena sidan andas berättelsen en nära framtid, å andra samtid, å tredje tycks den förebåda något som redan skett (filmen är baserad på Don DeLillos roman som när den kom 2003 av många tolkades som att skildra tiden före 11 september).

Eric Packer är alltså en finansvalp som vunnit framgång på sin osvikliga (och hänsynslösa) förmåga att förutse marknadens upp- och nedgångar. Nu tyckas han ha gjort ett misstag och inom loppet av den långa dag som filmen utspelas förlorar han "hundratals miljoner" varje timme.

Bilen blir en tidsbubbla, ett eget universum med sina digitala paneler och säkra uppkopplingar till världsfinanserna, och under den makliga åkturen genom staden kliver folk in och ut. Rådgivare, sexpartners, läkare för den dagliga hälsokontrollen. Lika snabbt är de borta, utbytta i all sin otillräcklighet. Då och då lämnar Packer bilen, för en slumpartad måltid med nyblivna makan som han inte känner eller för närmast tvångsmässigt sex med någon annan på ett hotellrum.

Har föraktar livet ("alltför samtida"), folk som protesterar upproriskt ("de har inte fattat att de kommer att hamna utanför") och själva tiden ("jag var alltid yngst, plötsligt förändrades det"). Samspelet mellan teknologi och ekonomi fascinerar honom, är hans enda drivkraft. Han har förlorat kontakten med det som i dagligt tal kallas verkligheten och talar om sig själv i plural ("vi bryr oss inte").

Någonstans tycks han ändå fråga sig, likt David Byrne i Once in a lifetime, hur hamnade jag här? Då blir hårklippningen något påtagligt, något han ännu kan ha kontroll över.

David Cronenberg har sedan länge lämnat det explicit visuellt äckliga och i stället vänt blicken mot det ruttna inuti människan. Denna hans betraktelse av det moderna västerländska samhället, eller snarare en svanesång över detsamma, är ett ypperligt hantverk; suggestivt berättat, estetiskt tilltalande i flödande färger. Men är också väldigt klinisk. Skådespelarna, lite av en stjärnparad, agerar distanserat, mer som i en film av David Lynch än i verkliga livet. Inte minst Robert Pattinson, som passar förvånansvärt väl i huvudrollen med sin lätt beslöjade blick.

Det skapar ett glapp mellan den verklighet som skildras på vita duken och den faktiska som ska speglas. Trots att de båda är så skröpliga att en misstolkad fras, ett ord eller rentav en ynka andningspaus i ett anförande kan få hela världens ekonomi att vackla. Cronenbergs pretentioner riskerar kort sagt att skjuta över målet och lämna såväl Twilight-fans, ekonomer som den genomsnittlige biobesökaren oberörda.