Skottland, någonstans i klanernas och stenslottens tid, när en prinsessor gifts bort utan att ha något att säga om saken. När konventioner och traditioner styr, pappa kungen bullrar godmodigt om gamla björnjakter, trion med småbröder busar runt och mamma drottningen, en fin dam ut i fingerspetsarna, gör sitt bästa för att ge sin envisa dotter Merida en prinsessuppfostran.

Men den frihetstörstande Meridas inre är lika vilt som hennes fantastiska röda hår (animatörerna bjuder på såväl storslagna vyer som glänsande detaljer) och hon vill välja sitt eget liv. Rida, skjuta pil, absolut inte gifta sig. Hon tvingas in i tajt klänning och håret tuktas med dok, men när friarna i form av tre förstfödda och fåniga klansöner ska kämpa om hennes hand ser hon till att själv vinna tävlingen.

Det ställer saker mer på ända än hon väntat sig, och när hon dessutom hittar en häxa och ber henne förändra mamman går det riktigt illa. Trollformler har en tendens att ta önskningar alltför bokstavligt. Merida får lära sig att det är skillnad på att vara modig och att vara modig. Hon är en klassisk hjältinna som växer med uppgiften, som lär sig något om sig själv.

Även mamman förändras, och – utan att rikta sig mer mot tjejer än andra barn – fokuserar filmen mer på hur mor-och-dotter-relationen utvecklas än Meridas kamp för frihet.

Det är skönt med en film från Disneysfären som varken är romantisk eller gullig, utan mer fartfylld och färgrik. En tjej som inte vill gifta sig är inte konstigt i Sverige, men tycks fortfarande vara det i USA.

Att Modig är den första Pixarfilmen med en tjej i huvudrollen och att Merida samtidigt införlivas i raden av Disneyprinsessor är någonstans lite sorgligt. Men budskapet, att prinsessor klarar sig fint utan prinsar och att alla ska ha rätt att välja sitt eget öde, är enbart positivt.