Filmen, som får svensk biopremiär på fredag, handlar om en plågad singelkvinna som träffar en man som följer med henne hem. De har sex, men det hela utmynnar i ett våldsdåd och polisutredning.

Charlotte Rampling, 66, är i den åldern där karriären för de flesta andra kvinnliga skådespelare har tagit slut. Men Rampling får hela tiden bra roller, på senare år i filmer som Swimming pool och Lars von Triers Melancholia.

Det är lättare att bli äldre i europeisk film, säger hon och fortsätter:

- Filmvärlden tycker om ungt blod. Men vi borde inte klaga över det, vi måste bara fortsätta att hoppas på bra roller.

- Jag måste jobba. Jag behöver det. Jag är rädd för att jag annars skulle släcka ner. Att börja göra en film innebär en blandning av utmaning och rädsla. Det tar mig till andra platser, som kanske inte alltid är så bekväma att komma till – men man förtjänar sin trygghet genom att vara där ute och göra det som är svårt och besvärligt.

Charlotte Ramplings liv och karriär har varit fyllda av kontroverser. 1974 gjorde hon filmen Nattportieren, där ett offer för förintelsen möter den nazistofficer som plågade henne och de inleder ett sado-masochistiskt förhållande.

Stillbilden av Rampling med nakna bröst och nazistmössa på huvudet har blivit en klassiker och för många en symbol för henne. Sedan dess har hon gjort allt från Hollywood-action till smala filmer i Europa.

- Jag hoppas jag fortfarande gör kontroversiella filmer, och förhoppningsvis har mina rollfigurer starka röster och jag hoppas att publiken upptäcker dem.

Men några memoarer signerade Charlotte Rampling kommer vi aldrig att få läsa.

- Jag är inte en nostalgisk person. Jag vet inte riktigt hur man handskas med nostalgi. Jag fotograferar mycket, jag för anteckningar, men självbiografi, nej. Jag har faktiskt försökt börja på en, men det fungerade inte. Det är inte det sätt på vilket jag vill bli betraktad.