Ensamhet. Ett litet ord med så många läsningar, så många motstridiga känslor. Frihet, eufori, stillhet. Ångest, frustration, instängdhet. Långdistanslöparens och mobbningsoffrets.

I Jag, Anna är alla mer eller mindre ensamma. Tonårspojken på glid vars föräldrar har separerat, poliskommissarien som bor på hotell och den frånskilda kvinnan från filmens titel.

Med tio tv-serier i ryggen gör regissören Banaby Southcombe anmärkningsvärd långfilmsdebut på eget manus, efter en roman av psykoanalytikern Elsa Lewin. Formen är thrillerns, med drag av noir, men det handlar lika mycket om ett vardagsdrama om brustna relationer och om hur isolerande det moderna samhället kan vara. Hur misstag kan få katastrofala följder.

Den suggestiva musiken skapar redan från start en lätt hotfull stämning. Samtidigt smyger kameran runt, växlar perspektiv och fångar storstadsnattens krispiga färger liksom minsta skiftning i berättelsen och i huvudpersonernas ansikten.

Gabriel Byrne spelar polischefen Bernie, som något trött jobbar vidare utan passion och utan att egentligen veta varför. Nedtonad och fåordig och på kornet. Alltid storartade Charlotte Rampling spelar titelpersonen Anna med fenomenal precision. Frånskild, i övre medelåldern bor hon tillsammans med dotter och dotterdotter i ett rum och kök (tvätt och förödelse, beskriver hon det) och söker förändring på singelträffar. Med små små medel, en blick som dröjer kvar eller en förflugen nästan omärklig rörelse, illustrerar hon all frustration och vilsenhet som genomsyrar hennes tillvaro.

Mötena mellan Anna och Bernie är trevande och handlar mer om deras respektive tidigare trasiga relationer och misslyckanden än att blicka framåt mot något nytt som kanske skulle kunna bli. Det förflutna, på både kort och längre sikt, håller fast dem och får dem att förlora greppet om nuet, om verkligheten.

Parallellt pågår utredningen av ett mord, där misstankarna går i olika riktningar. Southcombe växlar skickligt mellan tidsplan och berättar bara precis så mycket som behövs för att hålla spänningen vid liv till sista bildrutan.