Det är klart att Bourne-serien inte är sig lik utan den oefterhärmlige Matt Damon i centrum som Jason Bourne, före detta mördarmaskin med minnesförlust, besatt av att rekonstruera sitt förflutna. Utan Damons karisma och ärliga uppsyn är det lätt att bli skeptisk inför fortsättningen, men fyran förvaltar ändå Bourne-arvet förhållandevis väl och bjuder på en stunds nervkittlande spänning med fina ingredienser som virussmitta och missbrukarbeteende.

Den tidigare trilogin efter Robert Ludlums böcker utmärker sig som ett slags smartare Bond-äventyr för 2000-talet, en lättsam actionlek som visserligen tänjer lite på gränserna men samtidigt håller sig snällt inom genrens ramar. Karaktäristiskt för varje Bourne-film är förutom det sjukt snygga hantverket också katt-och-råtta-lekarna mellan de inblandade: hjälten – tidigare alltså Jason Bourne, nu utbytt mot Aaron Cross (Renner) – och förföljarna. De sistnämnda är många och har snarlika mål: att utplåna hjälten eftersom han är alltför insatt. Han besitter hemlig information som gör honom livsfarlig för CIA:s hemligaste underättelsetjänst, vars representanter gör vad som helst för att mörka organisationens projekt som här inbegriper mänsklig genmanipulation.

The Bourne Legacy börjar med en frusen stillbild, en parafras på omslaget till Nirvanas genombrottsalbum Nevermind. En man flyter till synes livlös i ett turkos-blått hav. Snart bryts stillheten, han simmar upp till ytan med en termos-liknande tub i handen. Den innehåller en karta. Mannen som heter Aaron är agent, på uppdrag. Vi är i Alaska, ser honom betvinga varg-attacker, jaga och äta vilda djur, dödsföraktande bestiga fjälltoppar och ta blodprov på sig själv. Vi förstår att han är sjuk, och beroende av två slags piller: blåa och gröna.

Så småningom, efter ett blodbad i ett forskningslaboratorium, ges förklaringen: De gröna tabletterna ökar din fysiska prestanda, inklusive cellaktivitet och muskelprestation. De blå höjer intelligensen, din smärtkänslighet och så vidare. I laboratoriet experimenteras fram en ny sorts övermänniska.

Edward Norton är i god form i sin nemesis-roll, med siktet inställt på att förgöra den agent han skapat: Aaron Cross. När den nye hjälten ligger svettig och virusbehandlad på ett sjaskigt hotellrum i Manilla, trappas nerven upp ytterligare ett snäpp helt enligt lagen om väl fungerande action. Då kopplas ytterligare en superagent från fiendesidan in, som på en sekund överlistar den lokala polisen och dessutom är ett ess på att manövrera alla slags fordon.

Filmens klipp mellan Alaskas bergsmassiv och storstädernas skyskrapor är verkningsfulla, även om filmens extremt många geografiska förflyttningar till slut blir tjatiga, liksom de förklarande återblickarna. Rachel Weisz övertygar inledningsvis i rollen som forskare och virusspecialist. När hon i slutscenernas obligatoriska, utdragna biljakt som blir mc-jakt över gator och torg och nedför trappräcken, allt mer hängivet klamrar sig fast i nya hjälten Aaron svalnar mitt intresse något i takt med att rollen känns mer och mer stereotyp.

Att hon är insatt i skeendet, men ändå inte har alla pusselbitar, är karaktäristiskt för Bourne-serien. Intrigerna väver in den i vår tid så utbredda känslan av alienation: där fotfolket inte alltid anar syftet med de handlingar och experiment de så tjänstvilligt utför.