Mångsidigt begåvade Julie Delpy fullständigt frossar i 70-talsnostalgi i sin spretiga komedi, som kretsar kring ett stort släktkalas i Bretagne som spårar ur. Farmor Amandine fyller 65 år och samlar sina sex barn med stora familjer omkring sig till fest. Lagom till den kaotiska middagen ansluter sig också hennes självmordsbenägne bror Hubert.
Under helgens intensiva kalasande grillar familjerna lamm, sjunger, grälar, skrattar, irriterar sig på varandras egenheter och fördomar och åker på badutflykt. Kultur- och klasskrockarna är många: stad möter landsbygd, punk möter disco, vuxna ställs mot barn och vänstersympatisörer mot mer konservativa.
Centralt för Delpy tycks vara att undersöka den märkliga enhet vi kallar familjen, som på något orubbligt sätt förväntas stå pall för varje yttre hot. Samtidigt härbärgerar släkten sina egna infekterade konflikter som medlemmarna generöst förväntas fördra. Men var går egentligen gränsen för vad vi accepterar?
Sonen Jean bor till vardags i Paris med sin fru Anna (Delpy) och elvaåriga dottern Albertine (fint spelad av Lou Avarez). För Albertine blir sommaren i Bretagne en tid av spirande sexualitet, barnsliga lekar och magi varvat med himlastormande känslor.
Filmens styrka ligger förutom den fingertoppskänsliga scenografin främst i enskilda scener, som när Albertine och hennes killkusin leker sexlekar med Barbie och Ken.
Delpy visar sin styrka som personinstruktör och här saknas varken humor eller igenkänning. Filmen är tyvärr lite överlastad och rörig, särskilt inledningsvis, och manuset saknar stadga. De politiska grälen kring middagsbordet blir aldrig trovärdiga. Sidospåret som berör ett krigstrauma i Algeriet är dessutom helt malplacerat.