Mängden animerade filmer på bio har ökat kopiöst under senare år vilket har att göra med att datoranimeringstekniken gjort produktionstakten bra mycket snabbare än när teckningar ritades för hand.

Allt som görs i genren är verkligen inte bra (Lorax, som hade biopremiär i mars, var förskräcklig), men Madagaskar håller gott och väl för ett tredje filmvarv, och det tack vare en strid ström av komiska slapstickinfall, ett sanslöst högt tempo, en imponerande detaljrikedom i bilderna och, förstås, ett kärt återseende av figurerna från de två första filmerna.

Filmen inleds James Bond-influerat i Monte Carlo där de sluga och iskalla pingvinerna, med hjälp av sina vänner schimpanserna (en har klätt ut sig till kungen av Versailles), har för avsikt att spränga banken på kasinot genom att kontrollera roulettborden.

Upp dyker lejonet Alex, zebran Marty, flodhästen Gloria och giraffen Melman som behöver hjälp med att ta sig hem till Central Park i New York.

Efter en del action slår alla djuren följe med ett resande cirkussällskap bestående av bland andra ett veligt sjölejon, en bitter rysk tiger och en snygg leopardflicka. Dessvärre har den sadistiska och högeffektiva franska polisen och djurhataren Chantel DuBois siktet inställt på Alex (Chantel saknar ett lejonhuvud hemma på sin trofétavla).

Filmreferenserna duggar tätt. När handlingen flyttas till Rom spökar Federico Fellini i kulisserna och Nino Rotas filmmusik till 8 1/2 återanvänds. Överlag är musikvalen lyckade i filmen, med Edith Piafs Je ne regrette rien och New York, New York it´s a wonderful town, ur den gamla Gene Kelly-musikalen New York dansar (1949), som mest otippade inslag.

Humorn är stundtals av vuxenkaraktär i replikerna, men så har det varit i amerikanska animerade filmer sedan Pixars Hitta Nemo från 2003. Å andra sidan är Madagaskar 3 i första hand naturligtvis en barnfilm, eller rättare sagt familjefilm. Som lär välta biljettkassorna i ett par veckor framöver.