Maria Wern måste vara den minst profilerade av alla svenska tv- och filmpoliser. På Wikipedia beskrivs hon som en "polis som i böckerna löser olika mordfall", vilket väl beskriver hur få spår hon har lämnat i det allmänna medvetandet.

Tre tv-serier och fyra filmer, som släppts direkt på dvd, har det blivit av deckarförfattaren Anna Janssons böcker. När deckarförfattaren Anna Janssons bok Inte ens det förflutna från 2008 nu blir biofilm är det som Wern självupplöses helt på vita duken. Ensam kvar blir Eva Röse, som av manusförfattaren Erik Ahrnbom och regissören Erik Leijonborg fått något så flyktigt som ett minne av en dröm om en idé till en karaktär att jobba med.

Bokens handling är radikalt omskriven för att tittarna så länge som möjligt ska sväva i ovisshet om hotet kommer utifrån eller inifrån, när Maria Wern åker med sina gamla tjejkompisar från skolan till en återföreningshelg på ödsliga Stora Karlsö. Men det eventuella spänningsmomentet är onödigt, eftersom berättelsen i övrigt är tunnare än grönsaksbuljong. Den är uppbyggd som Agatha Christies Tio små negerpojkar, där en efter en av de före detta vännerna dör på ön.

Här finns ett intressant tema, tonårstjejers ibland bedrägliga vänskap och konsekvenserna av illojaliteten, men även det rinner ut i sanden innan det hunnit få form. Istället framstår de nu vuxna kvinnorna som gnälliga och bittra latmaskar som inte ens orkar promenera till sin räddning. Det är sorgligt att när väl sex skickliga kvinnliga skådespelare syns samtidigt, på samma duk, är det i en film som borde förpassats till det förflutna redan på manusstadiet.