”Är du på väg någonstans eller bara på väg?” frågar en cowboy i början av filmen. Om man väljer översättningen på drift eller på väg är av stor vikt – och Sal Paradise (Sam Riley) och kumpanen Dean Moriarty (Garrett Hedlund) saknar definitivt mål.

Jack Kerouacs roman från 1957 blev en planritning för roadmovies, var en tidig skildring av bromance (och innehåller även viss mansromans). Filmen blir inte bara en romantisering av manlig vänskap, ansvarslöshet (-frihet?) och vagabondliv, utan också av det sena fyrtiotalet med allt vad det innebär av värderingar.

Dean är en utnyttjare, Sal en voyeur. De tror sig leva livet, fånga ögonblicket – men det handlar mest om att bli full eller hög, partaja och knulla. Och sedan köra bil länge för att göra samma sak igen på en annan plats. Det är inte mycket till handling.

Om en eller annan kvinna blir lämnad eller gravid längs vägen spelar inte så stor roll (och kvinnorollerna är olidligt tunna). Att Sal bekymrat rynkar på ögonbrynen när den självupptagne Dean gör något förkastligt räcker inte för att visa djup eller illustrera en inre kamp. Frågan är också hur djupt vänskapen mellan Sal och Dean – i verkligheten beatgenerationens berömdheter Kerouac och Neal Cassady – egentligen går?

Men den stora frågan är ändå varför det är relevant med en filmatisering av On the road år 2012? Särskilt en platt som misslyckas med att skildra såväl sökandet som passionen. Att naturvyerna skapar ett sug efter en amerikansk roadtrip (och mat) räcker liksom inte.