Mer har alltså inte hänt på 30 år än att det räcker för en manusförfattare att dra på en man en klänning för att dra ner skratt.

När piloten Valle blir av med jobbet upptäcker han att det bara går att få ett pilotjobb om som kvinna. Redan där kantrar filmen betänkligt. Det krävs bara ett samtal till Svensk pilotförening för att få bekräftat att det inte existerar någon som helst könskvotering i pilotbranschen. Trovärdigheten är inte mindre viktig i en komedi än i vilken annan genre som helst, för att man ska tro på de problem huvudpersonen råkar ut för.

Valle drar problemen till sig som flugor till skit. Han är omgiven av förtryckande kvinnor som gör allt för att förminska och förnedra honom. När han förlorar jobbet (sparkad av en kvinnlig chef) lämnar frugan honom utan pardon. Hans mamma använder avancerade härskartekniker (hon är lesbisk) och hans syster slåss (hon är feminist). Valle blir kvinnornas slagpåse, en symbol för de män som anser sig vara offer och förlorare i ett jämställt samhälle. Att tvingas klä ut sig till kvinna blir det totala utplånandet av hans icke-efterfrågade manlighet.

Men som så ofta när en man klär ut sig till kvinna på film, är hans alter ego Maria oemotståndlig i kollegornas ögon. Han blir raggad på av sin manliga kollega och föremål för förälskelse hos sin kvinnliga, Cecilia. Valles självförtroende växer och han utvecklar en kärleksrelation med Cecilia.

Det som ser ut att bli enbart en gnällig hyllning till den utmanövrerade mannen, vänder när Maria/Valles kompetens som pilot kommer på skam. Överpedagogiskt gestaltas att skickligheten inte sitter i könet. Det är en lektion i hur man slår in öppna dörrar, som jag hade klarat mig utmärkt utan. Det är enbart Jonas Karlssons starka närvaro och förmåga att ta även den mest bisarra roll på humoristiskt allvar som räddar tvåan i betyg.