Jag har återvänt hem efter tio år utomlands. Nu betraktar jag vårt liv lite från sidan. Och det första jag frågar mig är: Varför är vi fattiga?

Under Sovjettiden ansågs det lika opassande att tala om pengar som att tala om sex. I en bok med ryska ordstäv står det: ”Lyckan ligger inte i pengar” och ”Svepningen har inga fickor”.

Men de senaste tjugo åren har saker förändrats. Nu bygger vi kapitalismen, i stället för socialismen. Misstron mot dem som är rika har minskat. Men vissa ryska egenheter består.

En bekant for till Tyskland för att tjäna pengar. Ett halvår efter hemkomsten beklagade han sig över att pengarna tagit slut: han hade köpt en fin bil, en dyr tv-apparat och en päls åt sin fru. Resten hade gått åt till restaurangbesök. ”Man måste vara lite sparsam”, sa jag. Då blev han arg: ”En äkta ryss kan inte snåla. Jag är väl ingen tysk!”

Att ha en plasma-tv som täcker en hel vägg och en bil som får grannarna att dregla är det ryska sättet att väcka respekt. Om hela familjen tvingas leva på makaroner spelar ingen roll – det syns ju inte utåt!

Så pengarna räcker inte till, varken för fattiga eller rika. En av mina väninnor, som tidigare var en anspråkslös lärarinna, har blivit rik på att göra affärer. Men hon saknar ändå alltid pengar. För hon köper allt dyrare saker, och åker på kostsamma semesterresor: ”Nu kan jag ju unna mig det!”

Ryssar tycker om att säga att livet är kort. Och därför vill man också att det skall vara en fest. Att spara inför ålderdomen är inte vedertaget hos oss. Vi är fatalister: Man kan få en istapp eller tegelsten i skallen – vad är det då för nytta med att planera för framtiden?

I våra kyrkor predikas det att man bör man tänka på sin själ, och inte samla jordiska rikedomar. Lyckan väntar hos Gud. Och Ryssland är ändlöst och rikt. Varför skall man då snåla? Här finns ju allt: gas, olja, timmer ... Så har det alltid varit.

Dessutom har ingen krigat så mycket som ryssarna. Så inte är det lönt att planera för framtiden. Herren ger och Herren tar.

Under Gorbatjovs perestrojka försvann våra resurser. Under Jeltsin skrevs valutan ner och folk fick inte ut sina löner. Och nu är det kris.

När människor upplever framtiden som oviss lever de i nuet. De gör ögonblickligen av med allt de tjänar.

En hemlös man jag känner berättade för mig att han fått kontakt med sin syster, som bjöd honom att komma och bo hos henne på landet. Hon hade en stor gård, och behövde en medhjälpare. Hennes man var försupen. ”Men jag åker inte dit”, sa han. ”Jag vill inte kröka rygg – jag är en fri människa!”

Livet är kort.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten