I en gästkrönika i Borås Tidning nyligen förklarade Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, varför han slutat twittra. I texten finns välriktade invändningar mot sociala medier-tjänsten. Det korta 140 tecken-formatet ger litet utrymme för långsamma tankar och tenderar att ge slafsiga debatter med hårda ord och hånfulla oneliners. Likaså instämmer jag i Poiriers Martinssons kritik mot att kärnan av kultur- och mediepersonligheter oftast springer på samma nyhetsboll. Det blir en skrattande mobb som tävlar om att skjuta ner ett uttalande eller en text hårdast.

Men ingenting i krönikan är särskilt nytt. Den hade möjligen kunnat ses som ett motargumenterande inlägg i debatten för några år sedan, när evangelismen kring sociala medier fortfarande var hög. Det var på twitter allting hände, det var genom sociala medier som debatter och protester skapades och den som inte hoppade på tåget var hopplöst efter i samhällsbevakningen. Så var det ju inte, men en liten kärna användare gjorde sitt bästa för att behålla illusionen av att befinna sig i händelsernas centrum.

I dag har fascinationen mattats av, till den grad att kvarvarande evangelister och sociala medier-experter har blivit en källa till skämt och hån. ­Ledarskribenter tävlar om att hoppa av twitter med fräna uttalanden om att det är ett forum för höga tonlägen och personangrepp. Såväl sajten Ajour, som bevakar nätsnackisar och ­sociala medier-flödet, som nätkampanjen Kony 2012 blev baktalade och utskrattade innan de ens hann komma igång. Mot påståendet att Facebook var en bidragande orsak till den arabiska våren har det kommit minst lika många kloka mot­argument om att det fortfarande krävs fysiska kroppar och väldigt mycket mod för att skapa en revolution.

Visst finns fortfarande sociala medier-experter som tjänar pengar på att lära företag hur de marknadsför sig på nätet och många tidningar har fortfarande en osund fascination för så kallade nätsnackisar och hur väl kändistweets fungerar i tidningstext (det gör de oftast inte alls). Men generellt har vi kommit en bra bit på vägen till en sundare syn på sociala mediers möjligheter och nackdelar.

Det öppnar för ett betydligt mer nyanserat förhållningssätt till vårt användande av webben. Vissa saker är bra och andra inte. Somliga sociala medier använder man, andra låter man bli. Ja, kanske kan vi på allvar börja tala om internet när vi inte längre är besatta av att framställa vissa nättjänster som händelsernas centrum.

Elin Grelsson Almestad är medarbetare på kulturredaktionen och twittrar numera mest om träning, väder och katter.