Deppigt och lätt desperat – ungefär så kan man väl sammanfatta Madonnas läge inför kvällens stora Ullevi-drabbning. För på samma sätt som att det är ett välkänt faktum att folk drar folk så gäller också det motsatta: ”Nej, det ska jag inte gå på, jag har hört att det inte ens blir fullt och att konserten inte är något vidare” är något som väldigt många som i normala fall inte skulle backa för en Madonna-konsert sagt under de senaste månaderna. Den sortens psykologi kämpar alla som sysslar med någon form av utövande som involverar publik med, man vill ha vinden i ryggen och inte stenhårt i ansiktet.

Naturligtvis är detta bara EN anledning till att Ullevi förmodligen inte kommer att vara smockfullt i kväll och att den som vill gå kan ta vara på fördelarna med svarta börs-handeln med biljetter (200 spänn är inte omöjligt). En annan är att de ordinarie priserna på närmare tusenlappen gräver djupa hål i vilken semestersur plånbok som helst.

En tredje att det bara är tre år sedan Madonna var just här och att hon i ärlighetens namn inte bjöd upp till någon vidare dans.

Men faktum är att, krigsrubriker till trots och håll i hatten nu, men SÅ dålig var inte Madonna på den där premiären i Tel Aviv i slutet av maj.

Snarare var det jag såg en visuell tillspetsning av den spretighet som fanns för tre år sedan. En om möjligt ännu mer stiliserad och in i minsta detalj uppstyrd föreställning där låtlistan är så spikad att den till och med presenteras i programbladet. Den har möjligen väl lite med det man normalt sett kallar livekonsert att göra, men likförbaskat har den stora underhållningsmässiga poänger. Och med tanke på att oldschool-rockkonserten som liveupplevelse är på klar tillbakagång – det var tydligt på Peace & Love i helgen – och att folk istället vill dansa till elektronisk bastrumma så vetetusan om inte The Queen of Pop ligger där i framkant ändå.

Som hon gjort så många gånger förr.

Daniel Claeson