Som före detta modell – Sveriges första supermodell – sticker Emma Wiklund ut hakan lite grand: numera finns knappt en enda reklam- eller modebild som inte är manipulerad eller retuscherad. Idealet blir smalare och smalare och alla skyller på alla. Enligt henne bär designers, reklambyråer och modetidningarnas chefredaktörer ansvaret. Och alla borde sluta sy kläder i barnstorlekar och boka sjukligt smala tjejer.

Men hon pratar inte främst om modellandet, utan navigerar mellan ämnen som graviditet (mest ur ett utseendeperspektiv), att vara kändis och förälder, styrelsearbete, att utmana sig själv och hur hon startade sitt eget företag. Det blir snuttifierat, men hon verkar trivas i radiostudion och dramatiserar ofta.

Den sista, mest personliga delen, ägnar hon åt sin pappa, som gick bort tidigare i år, just innan familjen skulle semestra i Thailand. Lustiga minnesbilder – han sänkte temperaturen i huset, de andra höjde när han reste bort – blir en upptakt till ett dödsbud mitt bland alla jobbestyr och en saknad som fortfarande är stor.