EU har fått ett allvarligt cancerbesked. Metastaserna sprider sig från land till land och Bryssel sätter in ekonomisk kemoterapi med astronomiska överföringar i euro. Grekland har i princip gjort statsbankrutt och nu är det Spaniens tur som sjuk man. Ännu inte genom statsbankrutt men med banksystemet i fritt fall. Tillgångsbubbla kallas åkomman lite lättvindigt.

I detta ögonblick finns en mycket gammal habsburgsk tillväxtbubbla att besinna. En gång var Spanien världsmakten nummer ett och regerade jordklotet i alla väderstreck. Den spanska armadan var största flottan. Så var det under Filip IIs regeringsperiod 1556-1598. Men under den storhetstiden gjorde den spanska staten också hela fyra statskonkurser – med jämna tioårsintervall. Sextio år senare hade den spanska allmakten definitivt gått i kvav under sonsonen Filip den IV – kallad el rey planeta, planetens kung. I dag går saker och ting lite kvickare.

Spanien som grandios ruin – hur kunde detta ske? Den stränge och bleke Filip II satt ändå i sin dystra lilla kammare i El Escorial och granskade rapporter från imperiets alla hörn. Ett skäl var att Spanien inte sysslade med handel utan kolonialt röveri och regerades av en skamlöst slösaktig och inproduktiv aristokrati som levde på minnet av Reconquista, återerövringen av landet från morerna. Det gudomliga inflödet av rikedom kom från silvergruvorna i Peru. År efter år anlände dessa silverlaster till Sevilla. Imperiets byråkrati var enorm.

Något spanskt banksystem fanns emellertid då inte. Istället fick landet förlita sig på utländska banker som Fugger i Antwerpen och sedan bankhusen i Genua och Amsterdam. Redan under Filip II byggs ett sant svindlande pyramidspel av asientos (kortfristiga lån) och juros de resguardo (statsobligationer).

De årliga flottiljerna med silvergaljoner kom dock allt lättare lastade och soldaterna i Spanska Nederländerna ville snart hellre ha betalt i guld. Man krigade på kredit och till våldsamma räntesatser. Spanien blev ett luftslott som svävade på svartnande silvergrund. Vid Filip IIs död 1598 var landets skulder uppe i tolv års införsel av ädla metaller från Sydamerika.

Bland andra har Fernand Braudel har skrivit om detta i sitt storverk Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid. De spanska kungarna levde i tron på att vara valda av Gud att härska över världen och Gud skulle för evigt förse dem med silver från andra sidan världen. Nu är det euro från Bryssel istället för silver från Peru som upprätthåller livet. Ett ekonomiskt trossystem mot ett annat. Vad Gud skulle göra förr skall "eurozonen" göra nu, men för eller senare tar banketten slut.