Vad har artisten Robyn, storbloggaren Kissie och Anja Pärson gemensamt? Jo, alla är kvinnor som har uttryckt samma önskan: att slippa vara en förebild. Nu senast var det Anja Pärson, som efter att ha talat ut om kärleken till flickvännen underströk att hon inte ville vara gayikon. Likväl svämmar offentligheten nu över av röster som envisas med titeln: ”Jo, Anja. Du är visst ikon och förebildlig!” Ronnie Sandahl i Aftonbladet går till och med så långt som till att klandra Pärson. Enligt honom är oviljan att ikoniseras ett uttryck för vår tids bristande solidaritet.

Varför denna längtan efter förebilder? För tjugo, trettio år sedan hörde man så vitt jag minns det nästan aldrig ordet. Idoler fanns, möjligen hjältar, som beundrades lite på avstånd. Men en förebild, det är väl något annat? För en sådan räcker det inte med att sjunga fint, skida snabbt eller uträtta storverk. Hon måste också vara beredd att ta på sig en pedagogisk uppgift; bli en vägvisare, en sorts livscoach.

Rollen är problematisk, inte minst för att den så ofta tillskrivs yngre kvinnor. Medan män i offentligheten tillåts representera sig själva finns fortfarande en förväntning på att kvinnor, särskilt unga kvinnor, ska använda sitt inflytande till gagn för alla. Vem kräver att en Thorsten Flinck ska hållas ansvarig för alla mäns hälsa? När däremot en Kissie barnmatsbantar är det inte hotet mot hennes egen hälsa som upprör utan hotet mot samtliga unga kvinnor. ”Du är en dålig förebild!”, ryar kritikerna.

I botten finns kravet på entydighet. Medan idolen gärna får vara nyckfull, mystisk och föränderlig är förebilden en person som förväntas bete sig konsekvent gott .

Kanske är det denna entydighet som gör att förebilden är så önskad nu. I en tid som älskar enkla orsakssamband är det väl bara följdriktigt att vi önskar oss en människosort fri från paradoxer, tydlig positionering, någon att lita på.

Fenomenet blir som synligast när en förebild plötsligt bryter kontraktet. Minns folkstormen som bröt ut när forne barnprogramledaren Ola Lindholm förra sommaren greps för narkotikabrott. Hur mycket av den bestörtningen bestod av rimlig kritik och hur mycket var orimlig besvikelse över att förebilden visade sig vara paradoxal?

Att, som Anja Pärson säga nej till titeln är förstås det enda rätta. Egentligen vet vi ju hur det ligger till? Det är inte i entydigheten utan i den stora kortslutningen mellan förmåga och oförmåga, längtan och brist, som människor blir till.

Malin Lindroth är författare och kritiker, har inga förebilder men många idoler: Simone Weil, Patti Smith, Anja Pärson ...