Medan sommaren utanför håller på att regna bort har det blivit dags att återvända till istiden inne i biomörkret, där jorden som vanligt tycks på väg att gå under.

Forntidsekorren Scrat känner fortsatt begär till sin nästas ekollon och jakten på detsamma vet inga gränser. Den här gången lyckas han inte bara få inlandsisen att krackelera utan hela den sammanhängande urkontinenten Pangaea, så att kontinentalplattorna flyter iväg på de sju haven. Och vännerna från de tidigare filmerna får ge sig ut på nya vandringar för att undkomma fallande klippblock och bergmassiv på vift.

Som om inte det vore nog splittras familj- och vänskaran när Manny, Diego och Sid, tillsammans med den senares gamla "mommo", hamnar på ett lossbrutet isberg som driver bort i stormen.

Regissörerna i Ice age-serien löser av varandra likt körsångare i en kanon med bibehållen berättarkvalitet. Samtidigt späckas historien med sidospår och lustiga infall. I denna den fjärde filmen möter Manny och de andra bland annat lömska isbergspirater med diaboliske Kung Louie-inkarnationen Kapten Sprätt som härförare medan dottern Kiwi tampas med (väl stereotypa) tonårsproblem på fastlandet.

Just familjerelationer och vänskapsband är själva kärnan i Ice age. Det handlar om att stå upp för den man är, att ta vara på den man har kär och att hålla sina verkliga vänner när. Man tar hand om varandra helt enkelt och alla hjälper till med det de kan (och alla kan något).

Som förfilm visas dessutom The longest daycare (den längsta dagisdan) där Maggie Simpson checkas in för en skräckdag på dagis (som tycks hämtat från en underbemannad barack i Göteborgs stad). Kul och snyggt med helt dialoglös stumfilmsestetik i Oscarvinnande The artist spår.