Så det fick bli arkitektur. Fast idag funderar jag på att sadla om. För nu är det ju stadsbyggnad alla vill kommentera, arkitektur är den nya sporten. Konkurrensen hårdnar i samma takt som folk flyttar från landsorten. Väldigt snabbt, vill säga.

Två stombussar fulla av folk flyttar till Stockholm varje dag, sägs det. I Göteborg är det färre, men ändå alldeles för många, bostäderna räcker inte till, inte kollektivtrafiken heller, beredskapen saknas. Stadsutveckling har blivit en av de allra viktigaste politiska frågorna, med Anneli Hulthén i bräschen, ”Göteborg ska vara världsledande på hållbar stadsutveckling inom några år” har hon deklarerat.

Vilket säger det mesta om problemet – världsledande blir man ju inte bara så där, ”på några år”. Stadsbyggande är en långsam process som kräver tålamod och övertygelse, kampanjretorik fungerar sällan här.

Denna frånvaro av kvicka lösningar är förstås en av anledningarna till varför våra städer varit så styvmoderligt behandlade så länge. Politikerna tänker i mandatperioder, på opinionsundersökningar. Med tiden är detta en kortsiktighet som urbaniseringen kommer att avhjälpa, beslutsfattarna kommer att tvingas bli mer framsynta, men än så länge har de flesta politiska utspel något yrvaket över sig.

Visst, den politiska viljan finns där, man har förstått att stadsutveckling är en central fråga för väljarna, men kunskapen om vilka konsekvenser de dagliga besluten får på stadsutvecklingen saknas. Du kan inte klubba igenom nya motorvägar och samtidigt kräva mindre biltrafik. Inte propagera för Kungsgatans renässans och samtidigt ge bygglov åt köplador i förorten. Inte betona integration och samtidigt förespråka bara en bro över Göta älv.

Någon övergripande plan finns ännu inte. Precis som det brukar vara i början av ett förhållande alltså, allt tycks handla om passion, var och varannan politiker utger sig för att vara en stadskramare. Ibland blir för mycket av det goda. Som i Stockholm där inte mindre än sex borgarråd har stadsbyggnadsfrågorna på sitt bord – risken för handlingsförlamning är överhängande. Eller i Göteborg där vi har Björn Siesjö som är stadsarkitekt för staden och Bo Aronsson som är stadsarkitekt för Centrala älvstaden och Göteborg & Co som är stadsarkitekt för vad stadens medborgare vill se.

Ett minst sagt skenande intrrrrresse, för att parafrasera Gernandt.

Mark Isitt är arkitekturjournalist som för övrigt anser att Oscarsleden bör gestaltas som en stadsboulevard.