Antalet dömda för bidragsfusk har från år 2010 till år 2011 ökat med 35 procent, meddelar Riksdag & Departement (17/2012) med tillägget att det främst gäller ”ringa bidragsbrott då det enligt lagen går att dömas för slarv”. Fusk förutsätter dock ett medvetet falt beteende, i syfte att berika sig på skattepengar. Möjligen menas att dessa samhällsvådliga krafter hos slarvarna i stället förpassats till det undermedvetna; att valboskapen på djupet helt enkelt är sådan, sig själv ovetande. Slarv är då förklädd undersåtlig girighet.

Men alla som läst reglerna för diverse bidrag känner till den oftast på samma gång krampaktigt halvdöda och begreppsligt kringflytande prosan, inte ovanlig då institutionsfolk som språkliga amatörer tränar intellektuell klarhet. Att läsa fel – ibland får man gissa sig till vissa saker – är minst sagt ursäktligt, speciellt då den sökande befinner sig i ekonomiskt stressiga situationer. Man förstår inte riktigt vilka marginaler som gäller, och var gråzonerna tar vid.

Räknas slarvet (”vårdslöshet” och ”oaktsamhet”) bort återstår av 472 bidragsbrott 27 stycken av direkt och uppsåtligt fusk, ”grovt bidragsbrott”. Den stora allmänna ökningen beror på den vidgade definitionen.

Vilket inte är tillfällighet, slump. Idén om fusksamhället, om ett folk som moraliskt degenererats av välfärd och fastnat i bidragsfällan var den demagogiska förutsättningen för privatiseringsideologin, den som fick oss att njuta av exempelvis den valfrihet som (med tanke på den valfria bostadsmarknaden) ger såväl bankchefen som den arbetslöse alkoholisten förmånen att välja i vilket soprum de ska tillbringa natten. Riskkapitalismen blev det nya avantgardet.

Den stora tanken om det intill fusk bidragsberoende småfolket har sen dess krympt något då den fyllt sin funktion som murbräcka för det nyliberala systemskiftet, blivit en banal och lätt solkig trossats, och enligt Riksdag & Departement kan man i framtiden tänka sig att ha mer överseende med slarv. Ty avantgardet kom i regeringsställning, och fann plötsligt vissa statliga bidrag goda, exempelvis de skattemedel som finansierar privatvinster inom skolan. Inget avantgarde önskar rädda riskkapitalister ur den bidragsfällan. Även storslagna ideologiska utspel får så modifieras av praktiska hänsyn å främst egna vägnar. Med överseende neråt som allmänhumanistisk gest.