I går morse kvart nio återfick det svenska rättsväsendet en stor portion trovärdighet. Då meddelade Högsta domstolen i en mycket välargumenterad dom att det trots allt finns en korrelation mellan sunt förnuft och svensk lagstiftning. Yttrande- och informationsfrihet är fortfarande något för svenska domstolar att beakta. Allt annat hade varit sensationellt.

Bakgrunden är välbekant. Serievetaren Simon Lundström har fällts i både tings- och hovrätt för barnpornografibrott. I tingsrätten handlade det om innehav av 51 mangateckningar som Lundström haft i sin dator. Hovrätten var något mindre hård i sin bedömning, där ansågs 39 teckningar brottsliga.

Domarna i tings- och hovrätt har varit svårsmälta. Dels har de med full kraft utmanat det allmänna rättsmedvetandet, dels har de lett till svåra övervägningar för landets poliskår. Hur prioritera bland de redan begränsade resurserna som har att bekämpa barnpornografibrott? Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Björn Sellström, chef för Rikskrimalens barnpornografigrupp, varit djupt bekymrad över konsekvenserna av de tidigare domarna.

Simon Lundström är expert på mangaserier. Han har bott i Japan flera år och har haft en stor mängd mangateckningar i sin dator. Lundströms bakgrund är väsentlig när man läser HD:s dom. Det Högsta domstolen hade att ta ställning till var den fällande domen från hovrätten. Visserligen skriver HD att teckningarna ”får anses pornografiska”, samtidigt konstaterar domstolen att 38 av de 39 teckningarna föreställer ”fantasifigurer”. Och, tryggt uppbackad av regeringsformen, anser HD inte att innehav av de 38 teckningarna ska vara straffbelagt.

Med andra ord: fantasiteckningar med sexuellt innehåll måste vara tillåtet i ett land där vi fortfarande anser att yttrande- och informationsfrihet är grundpelare. Högsta domstolen är inte beredd att göra den inskränkning i yttrandefriheten som andra domstolar gjort.

Det är givetvis något att applådera, samtidigt som det är svårbegripligt att det är först i HD som ansvariga jurister kommit fram till denna slutsats.

En fråga återstår. Den 39:e teckningen. En teckning där det inte handlar om fantasifigurer utan verklighetstrogna människor. Även här frikänns Simon Lundström trots att HD mycket tydligt anser att skyddsintresset är väsentligt större. Och varför då fria? Lundströms bakgrund. Det faktum att han är just expert på japansk kultur, har arbetat som översättare av mangaserier gör innehavet ”försvarligt”. En vanlig person hade däremot med all sannolikhet fällts om teckningen hade påträffats i datorn. Hur det resonemanget går ihop med yttrande- och informationsfrihet är däremot inte lika självklart.