När Tori Amos, Slayer och Kraftwerk krockade på Roskildefestivalen 1998 fick man liksom skylla sig själv om man ville se alla tre.

Lite samma sak var det på årets Sweden Rock, med King Diamond och Slade bredvid varandra. En bred musiksmak lönar sig inte alltid.

Det är särskilt svårt med krockarna på en genrefestival. Inte minst för en festival med relativt ensidig modern metalinriktning, som Metaltown. Att tvingas missa sista kvarten av Dark Tranquillity för att se Slayer är trist, liksom krocken mellan dödsmetallarna Vader och Hypocrisy. Det må vara hänt. Men en av krockarna på årets Metaltown har till och med genererat protestlistor på internet. Det är svårt att förstå hur en arrangör med fingertoppskänsla kan lägga Mastodon och Gojira samtidigt. Två band som har turnerat tillsammans, som båda har en progressiv inriktning och utvecklar såväl sig själva som genren. Som lockar samma publik och är kända för att vara riktiga monster live. Franska Gojira har dessutom inte varit i Sverige på ett tag och debuterar på festivalen.

Återväxten börjar nämligen bli något att tänka på även för Metaltown: många av årets artister har uppträtt tidigare, inklusive toppnamnen Slayer (2007), Marilyn Manson (2009) och In Flames (premiäråret 2004 samt 2008 och 2010). Så länge banden levererar behöver det inte vara ett problem, och bland de 51 artisterna finns flera säkra kort och tillräcklig variation (bortsett från könet förstås). Ett trevligt inslag är en helt ny scen med fokus på den riktigt hårda och mörka musiken.

Logistik och transporter tänker jag däremot inte bekymra mig om. Gratis bussar utlovas, camping och parkering har utökats. Efter förra årets kaos kan jag inte tänka mig att arrangörerna vågar annat än att lösa det.

Och det är en lyx att ha en högklassig metalfestival så nära stan. Att få se världsartister och inte minst svenska världsartister. Hur man än vrider och vänder på det är det stort att ett Göteborgsband toppar festivalen.