Förra helgens städdebatt efter Andra Långdagen svalnade lika snabbt som den blossade upp. Men den väcker andra frågor som vi inte bör lägga åt sidan, frågor om vem vår stad egentligen är till för? Vad göteborgare skapar för sig själva, förefaller mindre värt än det som ser vackert ut i en glassig broschyr på Turistföreningen.

Nyckeln till en stad som uppskattas av både de boende och tillresta, är att den tas i besittning av invånarna. Precis så som man gör på Andra Långdagen. Ett evenemang som är hopsatt av alla för alla, med noll budget, drar fler besökare än många av de offentligt finansierade initiativen. Eller på megaloppisen i Majorna för den delen.

När vi sitter längs med kajen och svänger med benen, gör vi det där det är som soligast och utsikten är som finast. Inte nödvändigtvis där det finns kommunala bänkar som reglerar vart vi ska rikta blicken. 

På Olof Palmes plats räckte det med konstgräs och en studsmatta för att få en naturlig mötesplats, förmodligen för en bråkdel av vad Göteborgshjulet kostade. Vi rör oss sällan till en plats därför att någon annan sagt att här ska ni vara!

Kulturarrangemang som budgeterats på kommunkontor och planerats av pr-byråer, i all ära. Men Andra Långdagen talar sitt tydliga språk.

Vi göteborgare betalar inte Paddanbåtarnas personalomkostnader, men gott varenda bartender- och baristalön. Vi fyller kanske inte hotellen, men väl gatorna, parkerna och uteserveringarna. Om vår stad ska vara just vår, behöver vi som bor här också vara med och forma den.