En kväll när jag inte kan sova ser jag ännu en bantningsdokusåpa på TV3 Play. I vanliga fall, när sömnen inte infinner sig brukar det räcka med en timmes slötittande för att jag ska bli dåsig, men den här gången blir jag så irriterad att jag sitter kapprak och hetsdricker kamomillte långt in på småtimmarna. Av alla uppfostringsprogram som jag har sett på senare tid är Älskling! Du har blivit en tjockis ett av de mer ledsamma, möjligen också det mest tidstypiska.

Förnedrings-tv har en ganska kort historia, men har ändå hunnit genomgå en del förändringar. Att göra bort sig i tv har alltid varit det centrala men vem som ska förnedras och under vilka omständigheter verkar skifta. I genrens barndom på nittiotalet vill jag minnas att programmen oftast handlade om främlingar som förnedrade varandra i isolerade miljöer. I USA fanns Ricki Lake och lika­sinnade som fick människor att konfrontera nära och kära i råa talkshows, men här hemma talade vi helst om ” sociala ­experiment” och ”gruppdynamik”.

Älskling! Du har blivit en tjockis är en uppdatering av program som Robinson och Farmen. Här handlar det inte om att konfrontera främlingar på fjärran ort, mer om att stångas med sina närmaste i hemmiljö; en mild sorts familjemobbning som går ut på att en vuxen i familjen ska banta medan den andre i paret agerar tuff bantningscoach.

Det är oändligt sorgset att se hur vårdslöst deltagarna pratar om sina respektive, sam­tidigt som de understryker hur mycket de älskar varandra. En skäggig man dillar oavbrutet om sin frus osexiga trosor. En kvinna klagar på sexlivet, en tredje omyndigförklaras i ett bageri ... Är det den sortens lekprogram som vi har att se fram mot nu? En titt i program­tablån stärker mina misstankar om att vi bara har sett början på kärnfamiljsbashingen som underhållningsform. Värsta pojkvänsakademin med Sanna Bråding är det mest uppenbara ­exemplet men också Grannfejden är program som bygger på att närstående slår skallarna mot varandra, inte sällan i kärlekens och ­familjelyckans namn.

Vad det ytterst handlar om är förstås varken bantning eller grannbråk utan om vardagens osynliga våld. Programmen kan med fördel ses som en gestaltning av den sortens subtila vuxenmobbning, som kommer till uttryck i pikar, små maktspel och verbal manipulation, en sorts vuxenvåld som har beskrivits väl av Marie-France Hirigoyen i boken som heter just Vardagens osynliga våld.

När dokusåpavärlden gör underhållning av det lilla våldet bidrar den knappast till att synliggöra fenomenet, som så många lider av. Tvärtom, blir det osynliga våldet än mer osynliggjort.