Jag är på besök i min älsklingsstad – Sankt Petersburg. En historisk plats vars invånare utsatts för svåra prövningar. Med sin europeiska arkitektur och fria anda väckte staden bolsjevikernas misstro. Under Stalintiden pågick förintelsen av Petersburgs frihetsälskande intelligentia. Men proletarisering av staden inleddes direkt efter revolutionen. Om detta får jag veta mer under en guidad rundtur, som jag inte kan motstå: den tar oss med till några av alla de kollektivlägenheter som ännu finns kvar i centrala Sankt Petersburg.

Den unge guiden berättar för mig och de västerländska turisterna om hur man 1917 började ”tränga undan borgarna”, genom att placera fattiga familjer i deras stora lägenheter.

Varje familj tilldelades ett rum. Kök och badrum fick alla dela på. Så tvingades folk att i decennier, kanske hela livet, bo tätt ihop med människor de inte valt. Konflikterna om vems tur det var att borsta tänderna eller skura korridoren kunde urarta till rena krig.

I Petersburg finns det fortfarande hundra tusen kollektivlägenheter kvar. Nu steg vi in i en av dem.

Föreställ er en korridor med trettio par stövlar, trettio kappor och lika många mössor. (Det var vinter). Kön till toaletten var lika lång som på en järnvägsstation. I köket fanns ett berg av disk och dussintals kastruller och stekpannor. I badrummet hann jag inte räkna alla tvålbitar och tandborstar.

Vi bekantade oss med några av dem som bodde i lägenheten: två ensamstående gummor, som båda hade varit lärarinnor, och tre unga familjer – männen hade fötts och vuxit upp i den här kollektivlägenheten, och sedan tagit hit sina fruar. Nu hade de egna barn. En egen lägenhet var något de bara kunde drömma om – med de löner de hade skulle de behövt jobba i hundra år för att kunna köpa sig en. Och att hyra en vanlig lägenhet hade de inte heller råd till.

Ängsligt pekade alla mot en stängd dörr – där bodde en alkoholist. Han sov. Alla var rädda för honom – det hände till och med att han slogs. Åtskilliga gånger hade man fått kalla på polis.

Jag tyckte att de utländska turisterna såg misstrogna ut. Som om de trodde att alltsammans bara var påhitt, eller teater.

Men för mig var berättelserna välbekanta. Där fanns något typiskt ryskt: sökandet efter en mening med allt, och stoltheten i lidandet.

En av gummorna kom fram till oss: ”Efter kriget fick jag ett rum här. Då levde vi som bröder och systrar. Man gick på besök till varandra. Alla dörrar stod öppna. Nu låser alla sina rum. Vi kan inte längre göra någonting tillsammans – varken festa eller sörja. Men jag vill ändå inte flytta härifrån. Här har jag åtminstone någon att prata med.”

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten