"No flag ..?" För två veckor sedan satt jag bredvid TT:s och DN:s reportrar i den enorma presshangaren intill Eurovisionarenan Crystal Hall i Baku och väntade på att finalen i Schlager-EM skulle dra igång. Hårt fokuserad och med starkt azeriskt kaffe i handen försökte jag i den laddade stämningen läsa in mig på de finalklara bidragen. Vad handlar Albaniens sång om? Varför skriker Makedoniens Romeo Grill som en apa med bara 30 sekunder kvar av låten? Vad är grejen med Turkiets tygbåt och, framför allt, hur kan deras fem dansare allihop se ut som Freddie Mercury ..? Så gott om frågor, så ont om svar.

Det är i det läget som en surmulen azerbajdzjansk man i röd arrangörskavaj glider fram till GP:s utsände och undrar varifrån jag kommer. Jag svarar Sweden, varpå han skiner upp och säger "aah, Loreen" och det stämmer ju. Sedan tystnar han igen och tycks fundera över något. Han vill veta var den svenska flaggan är. Min svenska flagga. Som jag ska svänga med när det azeriska tv-teamet filmar. Runt omkring oss i presscentret trängs nämligen ansiktsmålade serber med dannebrogsviftande danskar, rödnästa ryssar och Union Jack-draperade britter i kubb. Besvikelsen när jag säger "no flag" går nästan att ta på. Att jag klätt upp mig i bästa finskjortan skiter arrangörskavajen fullständigt i. Jag har svikit. Det är inte mer med det. Svikit.

Ett par dagar före finalen stoppas TT Spektras reporter på stan av samma azeriska tv-team. De vill gärna veta vad han tycker om tävlingen. "Bra, men inte lika välorgansierat som förra året i Düsseldorf" svarar han till teamets milda förtrytelse. På följdfrågan vad han tycker om Baku svarar han först lite artigt, som man gör, för att sedan berätta vad vi alla såg, nämligen att stan spricker i fogarna och att fattigdomen griper omkring sig bortom gågatans Armaniaffärer och Applebutiker. Fel svar. Kvinnan från azerisk tv fräser ett tack och bryter intervjun.

Det krävs inte många minuter i Baku för att inse att Schlager-EM är det största som hänt den här stan sedan Azerbajdzjan blev självständigt. Regimen köpte in tvåtusen kinesisktillverkade Londontaxis med gps och Eurovisiontryck, gatorna sopades dygnet runt och där det inte byggts enorma – ännu tomma – höghus hade man smällt upp verklighetstrogna kulisser. President Ilhan Alijev tänkte visa upp en framgångsrik storstad av västerländskt snitt men lyckades bara förmedla känslan av en bisarr skenverklighet; en stad som hämtad ur The Matrix där klarsynta demokratiaktivister fängslas så att tv-teamen kan filma i fred och arrangörskavajerna bara behöva bekymra sig om en sturig svensk som inte vill flaggvifta.