Det är alltid en härlig känsla att höra Symfonikerna i gröngräset och årets nationaldagskonsert i Slottsskogen är inget undantag. Den här orkesterns signum är ju den repertoar som hör ihop med det nordiska landskapet och 75-årsjubilaren och tidigare chefdirigenten Neeme Järvi får det att glittra som solljuset över träd och vattendrag i styckena av Grieg, Sibelius, Alfvén och Nielsen.

Det är också ett underbart ögonblick när presentatören Måns Pär Fogelberg, tillsammans med orkestern och publiken, ”kuppar” och brister ut i Ja, må han leva i stället för Den blomstertid nu kommer. Födelsedagen är ju i dag, 7 juni, så det är bara att stämma in i gratulationerna. Tänk vad mycket Neeme Järvi har betytt för den här orkestern och dess liv i staden och i världen. ”Att vara här är som att vara tillbaka hos sin familj igen”, säger en påtagligt rörd Järvi efter sånghyllningen.

Första halvan av årets konsert är dock aningen seg, framförallt genom de många inslagen från Carl Orffs Carmina Burana. När man nu har den symfoniska kören med sig förstår jag inte varför man tar tillfället i akt och framför ”den alternativa nationalsången”, Stenhammars Sverige, och även något annat stycke av denne tonsättare som varit så viktig för orkesterns identitet och karaktär. Som helhet hade programmet vunnit på något fler stycken som den stora publiken kan känna igen.

Den varma och milda tonen i samspelet mellan stråkar och träblås kommer dock fram till fullo i Peer Gynt-musiken och i paradnumret Alla Marcia ur Sibelius Kareliasvit. Det är också svårt att värja sig inför de virvlande och medryckande rytmerna i Hugo Alfvéns Vallflickans dans, och när tempot höjs och spelet blir så där euforiskt och transparent kan man inte bli annat än glad och stolt över denna fantastiska orkester.