Han har kallats den globala dans­musikens Columbus. Diplo är amerikansk dj och producent som ägnat de senaste åren åt att lyfta upp taket på nattklubbar jorden runt och låta en vibrerande mix strömma ner på dansgolven.

Den mest spännande elektroniska musiken skapas inte nödvändigtvis i Berlin, New York eller London. Den kan lika gärna födas i Rio de Janeiros, Luandas eller Accras utkanter. Det här har Diplo förstått och 34-årige Wesley Pentz har blivit en ambassadör för musik­stilar som funk carioca från Brasilien, kuduro från Angola och dancehall från Jamaica. Hans tidiga samarbete med MIA resulterade, förutom i en kärleksrelation, i några av 00-talets mest tongivande låtar som Paper planes och Bucky done gun.

De senaste åren har stilikonen gått från underjordisk dj-vagabond till stjärnproducent efter samarbeten med såväl Beyoncé och Usher som svenska Robyn. Allt den vite Florida-killen rör vid tycks just nu förvandlas till det kulturella kapitalets motsvarighet till 24 karats guld. Diplo är mediesmart som få och har förstått precis hur rytmer från gatan i syd ska presenteras för att kunna växlas in i cred – hårdvaluta i nord. Det här är såklart en strategi som också möts av kritik.

På popkulturbloggar är ”Diplowatch” ett hett debattämne: ”Diplo bygger sitt eget varumärke på att exploatera marginaliserade gruppers musik. Diplo applicerar den vite mannens blick på den Andre. Diplo använder distanserad hipster-ironi för att exotifiera och objektifiera svarta kvinnor i videos.” MIA fyrade av ett klassiskt slå-i-dörren-farväl på sin blogg där hon krasst kons­taterade att han lämnat henne ”för att rädda strippdansöser i Brasilien. För de behöver ju alltid musik att dansa till”.

Mest skoningslös är kritiken från Venus X, en dj som i en Twitter-fejd nyligen anklagade Diplo för att ha stulit ett av hennes set, efter att han spelat in det på sin mobil. Diplo själv förklarar desperat att han inte kan hjälpa att han är en vit kille som råkar älska svart musik. ”Hur ska jag kunna göra rätt i era ögon?”

Varför bränner det till? Den relevanta frågan handlar egentligen inte om Diplo som person. Hans praktik – att gräva upp och ompaketera rytmer från globens fattiga områden och få den rika världen att konsumera den processade musiken – rör ofrånkomligen vid de elektrifierade stängsel av maktstrukturer som skär genom världen.

År 2012 kräver branschlogiken fortfarande att en vit musikälskare ska ”upptäcka” svart musik för att den ska börja existera. Diplo är ingen plundrande Columbus, men han är för den globala klubbmusiken vad Keith Richards var för rhythm’n’blues.