En varm känsla sprider sig i magen när jag på Göteborg Filmhögskola ser de blivande regissörernas examensfilmer. Ja! Ja! Just så där mjölkvitt kan efter-första-sexet-osäkerheten förstärkas, tänker jag om det lite oväntade introt till Mikael Bundsens fina novellfilm Bättre än Berlin. Inte bara bildspråket är originellt. Dialogen är trovärdig och tematiken kretsar kring huvudpersonernas identitetssökande, bekräftelsebehov och sviktande förmåga att hantera omgivningens förväntningar. 19-åriga Amanda har, ivrigt påhejad av sin far, bestämt sig för att flytta till Berlin för att plugga. Ett beslut hon alltmer tvekar inför: är detta verkligen hennes eller föräldrarnas dröm?

Samma frågeställning dyker upp i Gustav Annerbloms actionspäckade psykologiska thriller Monologen, ett mardrömslikt scenario där det inte sparas på skräckeffekter. Även där står en stark, men outredd, far-dotter-relation i centrum. Dottern går på teaterskola med sin far som lärare. I plötsligt vredesmod förbjuder han henne att välja den monolog hon helst vill uppföra: Gretchen vid Spinnrocken ur Goethes Faust. Texten är ”för svår” för dottern anser pappan.

Att som förälder utnyttja barnet i egna syften är fult och gör ont. Ändå är det precis vad mamman tanklöst, men med självklar rätt, gör i Joséphine Adams starka relationsdrama Om jag vore, min favorit bland de lovande examensfilmerna.

I stället för att bli en blek kopia av Lisa Aschans Apflickorna växer filmen till en känslosam mor-dotter-uppgörelse som inbegriper två generationers kvinnligt självförakt och skam. Joséphine Adams gestaltar med stor inlevelse sexuell hängivelse, självkontroll, maktlöshet och prestationskrav. Istället för att se hur dåligt dottern mår, är mamman nedlåtande inför hennes arbete i stallet: ”Stå och skyffla bajs, det är du för begåvad för.”

My Sandströms proffsiga kortfilmer utstrålar underfundighet och är lika tragikomiska som nyskapande. Marcus Carlssons uppvisar i långfilmen Rött ett fint sinne för detaljer och en intensiv innerlighet i skildringen av nära relationer. David Odell i sin tur, vänder kameran mot sig själv och flickvännen, för att bearbeta och realistiskt skildra hur det är att leva med diabetes.

Sammantaget är det en orädd samling filmare som nu tar examen. Kreativa själar som inte tar någon skit och som med uppfriskande frenesi ifrågasätter normer och går till botten med vad det egentligen innebär att vara ”normal”.