Det är en av de sista majdagarna och jag tar båten ut till Stora Karlsö. Bönderna från Ekstakusten har gjort detsamma åtminstone sedan bronsåldern. De bedrev fiske här och hade med sig får vars bete gjorde landskapet kargt och särpräglat, som på Lilla Karlsö där den uråldriga hävden bevarats intill våra dagar.

Seglatsen var fruktad, vattnen ansågs förrädiska och långt in på förra seklet vittnar besökarna återkommande om svårartad sjösjuka. Idag tar överfarten tack vare Karlsöbåtens kraftiga dieselmotorer endast en halvtimme. Vilket är alldeles för kort tid att förflytta sig till en så avlägsen plats – när kroppen går iland har medvetandet knappt lämnat Klintehamn. Besökarnas första steg på ön är därför avvaktande och försiktiga som vid en månpromenad.

Vårblomningen är överrumplande och får en att kippa efter andan. Parader med Sankt Pers nycklar, ruggar med gulsippor och gullvivor, Adam och Eva i överflöd. Orkidéängarna här är större än någon annanstans i vårt land, kanske över huvud taget. Att dessa fagra ängder varit föremål för hårda naturvårdspolitiska strider är således inte konstigt. Ytterst har frågan gällt om paradiset är naturligt eller kulturskapat.

Fåren avhystes 1887, men det skulle dröja en god tid innan förbuskningen tog fart och orkidéängarna började försvinna. Idag är betesdjuren delvis tillbaka och landskapet designas för att uppnå de estetiska värden och bevarandekrav som fastslagits i internationella konventioner.

År 1915 utkom Bengt Bergs klassiska Stora Karlsö. Boken fick utomordentligt stor betydelse i försvaret av Karlsöarna och för svenskt naturskydd i allmänhet. Kanske är Bergs bok också ett av de allra bästa exemplen på naturfotografering som verkligen haft betydelse – till skillnad från mycket av dagens förskönande och färgmättade alster.

Trots att kameratekniken utvecklats enormt sedan Bengt Berg håller flera av hans bilder fortfarande. I några fall verkar dessutom tiden ha stått still. Efter att jag fotograferat den gamla asken i sitt röse, Linnés ask, ser jag att Berg dokumenterade den på samma sätt och att den liksom nu ännu var olövad.

Ja, Linné var förstås på Stora Karlsö. Och när jag stiger ombord på båten går tanken till honom och hans avsked, det elegantaste i någon svensk reseskildring: ”Kl. halv 6 om morgonen stego vi ombord. Fartyget kastades emellan de brusande böljor. Gotland försvann. Kamraterne blevo sjösjuke. Tacklen begynte springa. Förtvivlan intog våra hjärtan, och vi befallte vår sak i Guds händer.”