”Jag tror att jag är min generations röst, eller, åtminstone en röst … för en generation.” Orden är Hannahs, en tjej i tjugoårsåldern som bor i New York och drömmer om att bli författare. Hon har just rusat in till sina föräldrar mitt i natten, påtänd och med ett skrynkligt manus i handen. Planen är att förmå mamma och pappa att fortsätta finansiera hennes uppehälle. För några pengar tjänar Hannah inte och den obetalda praktikplatsen blev hon just av med.

I stället hänger hon mest med sina vänner:

Bästisen Marnie, som lever det på ytan perfekta livet med en perfekt pojkvän, men som knäar under sitt eget kontrollbehov. Shoshanna, den töntiga oskulden som tycks ha fastnat i flickrummet. Jessa, globetrottern som är för cool för Facebook och glider runt och strösslar med beskäftiga plattityder ur carpe diem-katalogen.

Det är lätt att imponeras av den nya HBO-serien Girls, som just har börjat gå på svenska Canal plus på lördagar. I USA har den både höjts till skyarna som en ny generationsroman i tv-serieform och fått kritik för att den gått i whitewash-fällan, alltså att alla viktiga rollfigurer är vita. Girls har det mesta som utmärker en kvalitets-serie från HBO: Bohemiska New York-miljöer, väl vald musik, psykoanalysdialog och explicita sexscener.

Kvinnan bakom serien heter Lena Dunham. Hon är typ den coolaste personen i tv-världen just nu. Hon har skrivit manus, regisserat de första avsnitten och spelar huvudrollen som Hannah. För den insatsen har hon blivit halvt geniförklarad. Med rätta.

Lena Dunham är väldigt bra som den sökande Hannah. Hon överglänser de andra skådespelarna och därtill är Hannah den mest komplexa rollfiguren. Bredvid henne blir kompisarna platta och förutom Dunham är det ingen som lyckas skruva scenerna tillräckligt hårt för att det ska bli komiskt.

Det är uppenbart att Hannahs replik här ovan är Dunhams blinkning åt sin egen ambition att säga något allmängiltigt om hur det är att vara ung kvinna idag. Men den bohemiska Girls-tillvaron i New York är ännu en romantisk tv-fantasi. Inget ont i det, men det skaver lite i mig att jag har svårt att bry mig om hur det ska gå för Hannah och hennes vänner. Därtill är de alltför uttänkta, alltför smart konstruerade.

Med det sagt är det ändå befriande med en serie där unga kvinnor får drälla runt och leva slyngelliv på ett sätt som i tv vanligtvis är förbehållet män. Och en enkel sökning på Girls + HBO ger en uppsjö av förtjusta tweets från tjejer som äntligen hittat en serie med hjärna och långt mer spännande figurer än klippdockorna i Top model. Det är ett kvitto på att Lena Dunhams röst behövs.