Det är inte så ofta något gott sägs om Götaplatsen och Konstmuseets nyklassicistiska fasad. Desto roligare att återupptäcka den danske konstnären Per Kirkebys lilla essäsamling Handbok som utgavs redan 1991 men som kom på svenska först 2006.

Av själva samlingarna har han livliga minnen från ett besök med pappan på femtiotalet: ”Färgrikare och på något sätt farligare än det jag tidigare sett i Köpenhamn. Med en anstrykning av förryckt frivolitet.” Man kan undra över vilka verk han mindes.

Känslorna vid ett senare återbesök är svalare eller i alla fall mer blandade, men så var det då fasaden: ”På utsidan är museet en mäktig och kraftfull klassicistisk tegelbyggnad. Men med en sorts tillspetsad kylighet, som befriar den från alla Reichtag-associationer. En mäktig, hög kolonnad, som i gengäld är ganska smäcker. Taket i den byggnadsdelen är en räcka raffinerat enkla valv: ett utmed långsidan löpande tunnvalv som kontinuerligt styckas upp av fasadrundbågarnas vinkelräta avbrott. Dammigt gult tegel, med slätstruken gul bruksfog.”

Däruppe under valven vid gamla entrén vistas jag inte ofta numera. Att besöka museet med barnvagn var före ombyggnaden en ansträngande upplevelse och varje gång tänkte vi på den berömda scenen i Pansarkryssaren Potemkin där den herrelösa eller snarare moderlösa barnvagnen störtar nerför trapporna. Museet brottas fortfarande med sin arkitektur och sin entré, knappast något ovanligt för äldre museibyggnader: gamla arkitektoniska ideal rimmar dåligt med ny konst och modern utställningspedagogik.

Men intressanta saker kan uppstå i den friktion som problemen skapar – ominstalleringarna i skulpturhallen är ett fint exempel. Något som tidigare bara kändes ödsligt, kallt och ihåligt är plötsligt fullt med intressanta och levande kontraster.

Värre är det med stängningen av Stena­salen. Bokhandeln behöver större utrymme och entrén har fungerat dåligt, allt detta är lätt att förstå och hålla med om. Men offret är för stort och förskjuter museets utställningsprofil på ett oproportionerligt sätt. Stenasalen gav plats för utställningar som museet annars inte skulle ha visat, för det är utställningsytorna alldeles för stora och utställningsperioderna alldeles för långa.

Månadslånga utställningar med yngre konstnärer i ett koncentrerat utrymme med fri entré blev det perfekta komplementet. Utan Stenasalen eller ett annat likartat koncept riskerar museet att återigen framstå som en trögmanövrerad koloss med på tok för lite bensinpengar. Löftet om en tillbyggnad som ska stå klar till jubileumsåret 2021 är en klen tröst.