I Ridley Scotts första Alien -film 1979 hette rymdskeppet Nostromo – med en vink till Joseph Conrads roman från 1904. Vilken ironi att ”nostro uomo” eller båtsman då var en kvinna. Alltså Sigourney Weaver som löjtnant Ripley som hjältinna. När regissören Scott nu återkommer i Alienserien seglar rymdskeppet med ett vida äldre namn, Prometheus, och en kvinnlig vetenskapsman i stäven.

Urmyten är entydigt manlig – Aischylos författade Den fjättrade Prometheus för tvåtusenfemhundra år sedan (som del av en försvunnen trilogi). Det är berättelsen om titanen (en halvgud) Prometheus som visar sitt övermod genom att stjäla elden från gudarna och ge den åt människorna som ju skilde sig från djuren i skapelseordningen.

Överguden Zeus blir ursinnig och kedjar den övermodige vid en klippa. Där får han dagligen se sin lever sönderhackas av en örn. Skådespelets fortsättning (det finns några fragment) är dock försonande. Där befrias Prometheus av en annan hjälte – Herakles – och ordningen återställs. I kampen mellan människor, halvgudar och dundergudar finns ändå en förhandling med mänskliga egenskaper.

Den där gruvliga bestraffningen blev ett läskigt motiv särskilt i 1800-talskons­ten, men då hade Prometheus också fått två nya roller. Han är dels en frihetskämpe som bekämpar tyranniet, dels revoltören som bringar vetenskapen till människorna. Elden är också ljuset, upplysningens hopp. Prometheus är kort sagt en uppstudsig ­civilisationshero, men det är också under denna tid – tidigt 1800-tal – som den upplysningsberättelsen vänds i skräckromantiskt mörker.

Vi kan inte undvika paret Shelley. Den romantiske ärkepoeten Percy Bysshe Shelley började skriva versdramat Prometheus u nbound 1818. Det är en numera tufft prövande läsning men fylld av rebellisk kraft från franska revolutionen. Det var emellertid hans hustru som åstadkom det långsiktigt betydande verket. 1818 gav Mary Wollstonecraft Shelley ut sin berättelse om vetenskapsmannen Viktor Frankenstein och hans välbekanta monster: Frankenstein eller den moderne Prometheus.

Här uppstår en omvandling av Prometheusmyten. Forskaren som övermodigt tror att han – det är en han – kan härska över liv och död, att han kan återskapa livet ur döden med existentiell kirurgi, men vars resultat blir ett sorgligt, hemlöst monster.

Återspeglingen mellan människor och gudar i den grekiska myten är faktiskt kvar hos Mary Shelley, men ur detta mänskliga monster härstammar sedan också motsatsen i alla rasande medusor och hungriga spindelmödrar. Det kvinnligt onda. Väl att märka när Ridley Scotts civilisationshjälte blir en kvinnlig forskare, men i en post­humanistisk skräckberättelse där ondskan inte längre är förhandlingsbar – och Gud närmast är en specialeffekt.