Det blir alltmer obegripligt att Kent skälls för att vara dryga, kaxiga och svåra. Våren 2012 är Kent tvärtom ett av de mest anspråkslösa band som går att se på en svensk scen. Den lilla klubbturnén är inte exklusivt exkluderande utan snarare en informell uppvärmning inför sommarens stora, folkliga parkfester.

Att inte alla kan få plats inne på Trädgår'n är förstås sant, men jag har sällan varit på en konsert som varit så avslappnad och samtidigt så uppenbart ambitiös - genomförd med fullständigt fokus och absolut vilja att allt ska vara toppklass.

"Det är vackert"

När kvällen börjar på pricken klockan nio sipprar dagsljuset fortfarande in i lokalen och det uppstår en speciell effekt när alla ansikten i publiken syns tydligt. Samtidigt som det hårda motljuset på scenen signalerar svärtad rockkonsert med allt vad det innebär av välkända poser och mekanismer.

När man sedan släpper på naturligt, vitt ljus på bandet mellan låtarna och de svarta kläderna avslöjas som en aning urtvättade avväpnas hela den klassiska rockkonsertsituationen. Alla dessa ansikten, inklusive Jocke Bergs, slappnar av inför varandra innan musiken återigen tar över och driver på hjärta och lungor. Det är vackert.

Ska man ta uttrycka det enkelt är de nya låtarna bäst. Kent tycks känna sig väldigt säkra med var de befinner sig just nu och de färska sångerna inte bara växer jämfört med skivan, de tar plats på ett sätt som placerar dem bland det bästa bandet har åstadkommit. Inledande 999 är elegant arenarock med det är trippelgiven Jag ser dig, Låt dom komma och Isis & Bast som verkligen bryter ned allt eventuellt motstånd och som får säkra, gamla hits som Kärleken väntar och Musik non stop att i jämförelse verka snudd på lättviktiga.

Innan dess har man bland annat gjort en vacker avvägd Kevlarsjäl och en exakt attackerande Den döda vinkeln. När sedan Jocke Berg ger tecknet och publikens armar börjar svänga fram och tillbaka och sångaren svarar med att forma ett hjärta med händerna innan Sami Sirviös gitarr slitsar upp musiken från kant till kant. Ja, då är 747 återigen den ultimata avslutningslåten.

"Spelar för sina vänner"

Om det inte vore så att Kent väljer att knyta samman Utan dina andetag och Det finns inga ord innan Mannen i den vita hatten på något vis alltid lyckas vara ännu bättre än man mindes den

Till slut hänger Jocke Berg över en genomsvettig Martin Sköld. På väg av scenen flipprar han ändå ut några plektrum till fansen och Markus Mustonen singlar iväg sina trumstockar. Ändå verkar Kent numera direkt ointresserade av att vara rockstjärnor. De befinner sig väldigt långt borta från den där helvita hybriskvällen på Stockholms Stadion.

Det känns mer som att landets största (och påstått drygaste) rockband spelar för sina vänner.